Portföljdatorn som snuttefilt

Under sin tid som konstnärlig ledare sedan 1975 för Unga Klara har Suzanne Osten som ingen annan inte bara revolutionerat vår inhemska teater för en ung publik. Hon har även placerat den svenska barnteatern på den internationella kartan. Till hösten upphör ensemblen att vara en del av Stockholms stadsteater för att i stället bli en självständig institution. Den sista föreställningen enligt den gamla ordningen är den i torsdags kväll premiärvisade Tröstar jag dig nu? Den kan ses som ett slags bokslut över det som varit Suzanne Ostens särmärke som regissör. Där ingår allt från det prövande, improviserande hopsamlandet av material. Repetitioner tillsammans med en provpublik. I det här fallet genom fältarbete i Tyresö. Tillvaratagandet av skådespelarnas egna erfarenheter. Till samarbetet med en dramatiker som denna gång varit psykoanalytikern Ann-Sofie Bárány.

Inte så lite har Suzanne Ostens pionjärarbete genom åren gått ut på att utmana åtskilligt i samhället som det oftast talas tyst om. Det har rört sig om ett brett spektrum med allt från barns leda vi livet till uppväxtmiljöer, där antingen barnen tvingats axla de vuxnas ansvar eller där de senare abdikerat från sina roller som vuxna förebilder. Den pågående infantiliseringen hör hemma i dessa sammanhang. Barnperspektivet har intagit en framträdande plats, när Suzanne Osten sett som sin uppgift att i första hand försvara i stället för att förklara människan. Sådana inslag går också igen i den nu aktuella pjäsen, även om den vänder sig till en vuxenpublik.

Att det är en psykoanalytiker som står bakom manuset märks i stor utsträckning i de scener som är uppbyggda som terapisessioner. Åtskilligt handlar om överföring och motöverföring, projektioner och tolkningar. Och pjäsen igenom finns en tydlig grundtanke, där barndomen anger riktlinjerna för människans kommande utveckling. Men det utesluter inte att varje fas under vägens gång lämnat sina spår och utövar inflytande också under de senare stadierna.
Fem skådespelare synliggör de mekanismer som är i omlopp. Ofta handlar det om antydningar och ungefärliga positioner. I några fall om upplevelser som stannat kvar som hämmande trauman. Några regelrätta eller fullständiga livsberättelser är det inte frågan om. Snarare står olika försvarsstrategier i förgrunden. Och det är kring människors jagbilder, upplevelser av sig själva och sätt att fungera i mer eller mindre utsatta relationer som pjäsen handlar.

Den som utövar den största självkontrollen är Jan Modins Henry, vars stränga överjag gång efter annan blir hans stora handikapp i det sociala spelet. Hos Gustav Deinoffs Håkan får det snarare sägas vara omsorgen om andra som hämmar hans möjligheter att ta tillvara sina egna intressen. Susanne Gunnersen som Margareta befinner sig någonstans i mitten på en skala mellan att lätta på det inre trycket och att hålla det under uppsikt. Hos Emelie Jonssons Jenny är det en tidig förlust av den egna mamman som präglar en stor del av hennes kommande liv. Och Malin Cederbladh i rollen som Ida är den i föreställningen som har det mest utvecklade handlaget när det gäller att synliggöra en inombords belägen sårighet.
Ann-Sofie Bárány och hennes regissör placerar de här personerna i olika sammanhang som gör deras förutsättningar särskilt tydliga. Om man så vill kan man se det dramatiska förloppet som en serie försök att bemästra ett antal typsituationer där egentligen ingen är särskilt framgångsrik. Men där i stället pjäsen har åtskilligt med empati att förmedla. Och på så sätt med vass udd ifrågasätter och rentav torpederar de framgångsideal i den sociala kompetensens tecken som är ett ofta använt instrument för att skikta människor i dagens samhälle. Det finns en människosyn i den här föreställningen som väcker såar av sympati.

Intrycket att det handlar om en undersökande verksamhet förstärks av Anna Heymowskas scenografi med en öppen spelplats, där några stolar, ett bord och en väldig grön matta över scengolvet utgör den huvudsakliga rekvisitan. Ett par dörrar i fonden och längs ena väggen ger en extra rumslig dimension åt de själens skrymslen och vrår där skeendet emellanåt utspelas. Några dockor i handlingen skapar distans till de mänskliga extremsituationer som skildras. Och onekligen ger de avbildade huvudena av fritt uppfunna hundar en särskild relief åt de basbehov av närhet och kanske trygghet och trofasthet som har med pjästiteln att göra. En fyndig detalj är också när Gustav Deinoff umgås med sin portföljdator som var det frågan om en snuttefilt. Närheten mellan inombords belägna bristtillstånd och de yttre distinkta och fysiska uttrycken är också påfallande iscensättningen igenom. En scen efter paus när alla antar skepnaden av hundar är det kanske mest oförtäckta inslaget om rollernas djupaste längtan.
När Emelie Jonsson uppmanar Gustav Deinoff : "Var inte så dramatisk" får Suzanne Osten sägas ha prickat in en verklig femetta i föreställningen. Det allvarliga ämnet till trots är det också en bitvis både lättsam och i hög grad underhållande uppsättning. Livets beskaffenhet gör att inte allting går att trösta bort. Ibland kan det också vara för sent. Däremot finns det goda skäl att se upp med fallgropar som skuldkänslor eller benägenheten att leta efter någon enskilds fel, när det är tillvaron som inte håller måttet. Det om något är den här föreställningens trösterika budskap. Och med en så här uppenbart skicklig och samspelt ensemble som förmedlare är det ett ärende som räcker mycket långt.

Portföljdatorn som snuttefilt

Vårt behov av tröst förmedlas med såar av empati och många fyndiga detaljer och kloka tankar i Unga Klaras i torsdags kväll premiärvisade föreställning Tröstar jag dig nu?, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg