Popmusiken som samhällsomstörtare

Det var många som hyste både tillförsikt och förhoppningar att ett totalitärt och omänskligt samhällssystem var på väg bort under den så kallade Pragvåren 1968. Desto märkligare är det därför att Warszawapaktens invasion i augusti för att stoppa vad som benämndes som "socialism med ett mänskligt ansikte" inte kom att få någon avgörande betydelse för det ungdomsuppror med rötter i medelklassen som gått till eftervärlden som 68-årens revolt. I ett tillbakablickande perspektiv hade denna ungdomsrörelse ett såväl politiskt och socialt som ett av p-pillren betingat sexuellt innehåll. Studenterna i USA, i Paris, Berlin och London tågade taktfast på gatorna. I Stockholm dristade man sig även till att ockupera det egna kårhuset.

Den tyske filosofen Rüdiger Safranski ser i sin i höst utgivna studie Die Romantik företeelsen som en utlöpare av den från tidigt 1800-tal härrörande romantiska idéströmningen En beledsagande roll under dessa år, för somliga så skickelsedigra och efteråt med en myckenhet nostalgi omfattade, hade popmusiken, som kan uppfattas som en vidareutvecklad drogkultur alltsedan efterkrigstiden. Här finns också en koppling till Friedrich Nietzsche och dennes tankar om att släppa loss det dionysiska inom människan. Stämningarna från 68-åren lever kvar i dagens underhållningsindustri och den trivialkultur som tillåts breda ut sig ohämmat, alldenstund de värden som skulle kunna hålla den stången kastades ut som barnet med badvattnet under de värsta revolutionsåren. Rummet för det intellektuella samtalet krymper i dagens alltmer ytliga och infantiliserade samhälle.

Om popmusikens roll som en subversiv, frihetlig och gränslös kraft och vilken betydelse den haft i de gamla östländernas frigörelse från en totalitär ideologi handlar Tom Stoppards pjäs Rock n'roll, som i lördags premiärvisades på Stockholms stadsteaters Lilla scen. Den utspelas i Prag och i Cambridge under åren 1968 - 1990 och innehåller samtidigt vad som skulle kunna kallas för en popmusikens kanon från denna tid. Med allt från Beatles, Bob Dylan, Rolling Stones, Velvet Underground till Pink Floyd, U2 och Guns n'Roses. Dessutom har man tagit med Plastic People of the Universe från dåvarande Tjeckoslovakien. Musiken fungerar som vinjetter mellan de olika scenerna. I dessa diskuteras socialism i olika tappningar. För den dramatiska motorn, som dock är i svagaste laget, svarar en från Cambridge till Prag återvändande intellektuell och dennes olika möten med företrädarna för den kommunistiska regimen. Kvar i Cambridge är en marxistisk professor av närmast stalinistisk modell. Och genom honom och genom dissidenterna i Prag blir det andra ledet i pjäsens diskussion tydligt: i vilken utsträckning var det i stället huvudsakligen rent politiska krafter som så småningom ledde till Sovjetsystemets upplösning.

Att popmusiken ställs mot dissidenternas petitioner, upprop och protester i den övergripande frågan vem som gjorde mest nytta, medför naturligtvis en något begränsad belysning av utvecklingen. Men det är just denna idédebatt som regissören Margareta Garpe ger det största utrymmet i pjäsen. Vad där finns av konflikter mellan generationer eller i förhållandet mellan far och son eller lärare och elev lämnas i stort sett därhän. Zofi Nilssons sparsamma scenografi med några rumsinteriörer av huvudsakligen antytt slag visar också, att det är idéer vilka bryts mot varandra som utgör iscensättningens tyngdpunkt. Popmusikentusiasterna har naturligtvis också alla möjligheter att känna sig väl hemmastadda.

Lennart Jähkel gör gammelkommunisten Max med en hel del slagfärdighet och pondus och kan väl sägas vara den som får tjäna som bollplank för de frambrytande alternativa synsätten. Hos Max elev Jan, anförtrodd Gerhard Hoberstorfer, blir dennes utveckling från ung idealist till luttrad cyniker det som ger hela föreställningen ett mänskligt tilltal. Hos Hanna Alström i rollen som Max dotter Esme är det mest frågan om en tonsäkert återgiven tonårsrevolt, när hon lämnar föräldrahemmet och ansluter sig till ett kollektiv. Katarina Ewerlöf ger ett gripande porträtt av Max cancersjuka hustru Eleanor. Med Ulf Eklund i rollen som tjänsteman hos inrikesdepartementet och hemliga polisen får den totalitära staten en väl profilerad företrädare. Och i Nadja Weiss återgivning av Max elev Lenka finns en underström av en av politiken oanfrätt medmänsklighet, som i övrigt lämnat få spår i uppsättningen. Annars är det överlag så med hela föreställningen, att där hade behövts en betydligt mera livfull problematisering av frågorna för att den skulle ha blivit riktigt intressant.

Popmusiken som samhällsomstörtare

Popmusikens roll som subversiv samhällskraft är ett intressant tema som dock får en tam genomlysning i den i lördags premiärvisade Rock n roll på Stockholms stadsteater, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.