Politik och svåra känslor

Det svåra och problematiska i Mark Ravenhills pjäs Snittet är känslorna. Det är dem som roll­gestalterna kämpar mot eller vill bli befriade från i den föreställning som i onsdags kväll premiärvisades på Stockholms stadsteaters scen Bryggan. Regissören Alexander Öberg har iscensatt den brittiske dramatikerns text som en absurdistisk saga och som en mardröm.Förlagan rymmer ett makttema med både politiska och äktenskapliga förgreningar. Det "snitt" som pjästiteln syftar på är ett slags mental lobotomi, som resulterar i ett bortskuret känsloliv. Men samma resultat uppnås också genom stark självkontroll i förening med en viljestyrka som håller tillbaka alla irrationella, oberäkneliga och därmed skrämmande sidor av den mänskliga tillvaron.Mark Ravenhill har tidigare uppmärksammats för en dramatik som tagit fasta på i synnerhet unga människors vilsenhet i dagens konsumtionssamhälle. Pjäsen Shopping and fucking hör till hans mest ryktbara. Utgångspunkten den här gången är dock vad man vill kalla en sårad idealism, som försöker hantera besvikelsen inför oförmågan att på politisk väg skapa en bättre värld och ett mänskligare samhälle.Det är mot den bakgrunden man skall se den lika drastiska som radikala lösningen som slutgiltigt tar bort all längtan, alla drömmar men samtidigt också den plåga och det lidande som genomskådandet av alla utopiers omöjlighet medför. Den här pjäsen för tankarna till Harold Pinter. Men kanske ännu mera till den Franz Kafka som i sin prosa gav gestalt åt livsvillkor som inte låter sig talas till rätta.På samma gång finns där en byråkratisatir som ställer frågorna om skuld och ansvar i förgrunden. Ett omänskligt samhälle förutsätter hantlangare som är beredda att kompromissa med det mesta för att systemet skall fortleva. Den här föreställningen ger exempel på vilka mekanismer som är i omlopp.Men diskussionen om maktens ansikten i pjäsen ges även en mellanmänsklig tillämpning. Det är den som kommer till uttryck i föreställningens mellersta parti där initiativet växlar från den ena parten till den andra i ett äktenskap som övergått i ett utdraget tillstånd av främlingskap och kontaktlöshet där det enda gemensamma är oförmågan till närhet. Men även här är det frågan om styrkeförhållanden som är beroende av förmågan att stänga av för att slippa kontakten med känslorna.Hos såväl Anders Ahlbom Rosendahls Paul som hos Sonja Hejdeman i rollen som hustrun Susan har förhållningssätt av det slaget utvecklats till en hel livsstrategi. Sonja Hejdeman är den av de bägge som bepansrat hela sin personlighet med en monoman svada för att hålla människorna ifrån sig. Men att hon för den skull inte kan avhålla sig från att projicera åtskilligt av sig själv på hembiträdet röjer jagförsvarets bräcklighet.Med Anders Ahlbom Rosendahl blir dock denna konflikt ännu tydligare, medan han ansätts av såväl samvetskval som ett inre tryck i yrkesrollen som det auktoritära samhällets handgångne tjänare. Det är en roll som bara nödtorftigt lyckas dölja ett bakomliggande självförakt. Men där finns också stråk av en ensamhet som är av den isande sorten. Det är medan Ahlbom Rosendahl försöker parera sin gestalts inre motsägelsefullhet som hela föreställningen hittar sin viktigaste livsnerv.Francisco Sobrado gör den inför alla ideal starkt desillusionerade unge mannen John, som inget hellre vill än bli fri från sina drömmar. Eftersom den saknar varje tillstymmelse till framtidshopp blir denpjäsens mest skrämmande roll. Anders Johannisson som sonen Stephen är Johns motsats i och med att han tillhör de allra nyaste makthavarna efter den senaste i raden av revolutionära omvälvningar. Om den nya regimen kommer att lyckas bättre än den föregående, är dock något som det finns skäl att ifrågasätta.I och med att Mark Ravenhill tänkt sig sin pjäs som en dystopi rymmer den en tydligt uttalad uppgivenhet, när det gäller de politiska instanserna möjligheter att få någon som helst ändring till stånd. Om detta är en ståndpunkt som dramatikern vill torgföra som representativ för unga människors förhållningssätt inför demokratins chanser att hantera de här frågorna handlar det givetvis om en varningsklocka som måste tas på största allvar. Därför är det svårt att inte uppfatta Snittet som annat än ett tänkvärt inlägg höstens valrörelse.