Pojke med resväska på flykt undan kriget

På tisdag, 7 mars, har Pojke med resväska premiär på Gottsunda Dans & Teater i Uppsala. Föreställningen skildrar barn på flykt undan kriget och rymmer både fasa och ljus.

NAZ, Andreas La Chenardière och Krysia, Sandra Medina på Gottsunda Dans & Teater.

NAZ, Andreas La Chenardière och Krysia, Sandra Medina på Gottsunda Dans & Teater.

Foto: Pelle Johansson

Teater & musikal2006-03-04 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Tolvåriga Naz är på flykt över halva jorden, på väg till sin bror i London. Han är ensam och allt han äger är en resväska med några saker som han fått med sig hemifrån. Med sig bär han också minnet av de historier som hans föräldrar berättade för honom som liten. Ur berättelserna hämtar han kraft. De gjuter även mod i flickan Krysia som han träffar på den farliga färden.
Berättelserna är centrala i pjäsen. Regissören Dritëro Kasapi kallar dem för en överlevnadsstrategi.
— Det finns hopp i dem, en absurd humor, säger Sandra Medina som spelar Krysia.
— Mitt mål med föreställningen är att hitta livsglädjen även i de tyngsta momenten för ett barn på flykt. Det krävs en enorm inre styrka för att klara av en sådan här resa. I pjäsen symboliseras den styrkan av berättelserna som rymmer fantasi och visdom. De blir en motor som driver barnen framåt, säger Dritëro Kasapi.

Brittiskt drama
Pojke med resväska är skriven av den brittiska dramatikern Mike Kenny. Och det är en lång resa som skildras, minst fyra år passerar och barnen tvingas möta och bemöta en rad ondskefulla vuxengestalter.
— I nyhetsrapporteringen är flyktingbarn ofta bara siffror och statistik. Därför är det viktigt att visa att de här barnen är mer än bara flyktingar, de är människor som vi kan relatera till och identifiera oss med. Den här pojken älskar, blir arg, har vänner och blir ledsen när han blir övergiven, allt sådant som vi alla kan känna, säger Dritëro Kasapi.
Och, menar han, barnens resa är inte slut bara för att de når det geografiska målet med sin färd. Utan då börjar ytterligare en lång rad resor för att komma in i det nya samhället, finna ett sammanhang och en trygghet.
— Där börjar vårt ansvar, säger Dritëro Kasapi.
På vardagarna spelas pjäsen för mellanstadie- och högstadieklasser och på lördagarna blir det offentliga föreställningar.
— Det här är en pjäs som är lika viktig för vuxna som för barn, säger Dritëro Kasapi.
I anknytning till pjäsen har sex flyktingbarn tillsammans med dramapedagogerna Maria Trost och Maria Krantz skapat en utställning om sina liv och om sina drömmar. I samband med föreställningen kommer även teaterns ungdomsgrupper att framträda och läsa dikter.