En hund på en akutmottagning bäddar för kaos. När en pudel rusar omkring och bryter sterila miljöer är det hunden i sig som är problemet, inte den demon som råkar gömma sig i dess kärna. Så fångar en lurvig jycke kvällens sanning, att verkligheten trots allt är värre.
Grundhistorien är ju välkänd, närmast en urberättelse. Faust säljer sin själ till djävulen i utbyte mot lycka och framgång – ett högmod som kommer att straffa sig. Det som brukar kallas folkboken om Faust (1587) skrevs också som en direkt varning mot kunskapstörst utanför kyrkans ramar. "Jag har studerat och studerat men inget lärt", klagar Faust sedan i Johan Wolfgang von Goethes livsverk. Så mycket uppnått, men vad hjälper det när man står rastlös i en tillvaro utan mening? Så dyker plötsligt en främling upp med ett erbjudande.
"Faust" är i det tyska sammanhanget mer än en pjäs, den är (oavsett hur man känner inför sådant) en del av en nationell mytbildning, som nu har anförtrotts regissören och teaterchefen Linus Tunström. Det gäller "Faust 1" märk väl; den andra delen ska till och med Goethe själv ha betraktat som hopplöst svårspelad.
I ett poetiskt grepp blir spelplatsen alltså ett sjukhus, detta blekgröna hem för liv och död. Här står livsledan skriven i läkarnas pannor, i patienternas blick och i besökarnas klagan. Textens vadslagning mellan högre makter är struken – hos Tunström är människan ensam med sin botten. Som för att poängtera det allmängiltiga är Faustrollen uppdelad på en kvartett, långt från den storslagna enmanslegenden. Skådespelarna Hannelore Koch, Peter Pagel, Tom Quaas och Torsten Ranft talar i samma tonart och ger Fausts inledande klagan formen av ett rytmiskt körverk. Hos Tunström syns ingen genikult eller stolthet, bara trötthet och en längtan efter respit. Med öppna ögon skakar människorna hand med djävulens hantlangare, som ikväll tar skepnad av två käcka sjuksköterskor. Vårdens närhet till kroppsvätskor öppnar också för ett mått av äckelteater, när blod och träck ska besegla pakten.
Det är en relativt texttrogen "Faust" som Linus Tunström sätter upp, men med sceniskt egensinne gjuter han ändå samtidsrelevans i Goethes dikt. Föreställningen framstår till en början som väl distanserad, med dämpade röster och ensemblen glest utplacerad i det vida scenrummet. Det är nog medvetet, men ger ändå en olycklig känsla av utspädd energi. Denna vrids sedan successivt upp, och en stegrande dans följer textens rörelser mot branten. Motor för kaoset – det som människorna själva valt – är givetvis Mefisto.
Kritikern Håkan Lindgren skrev för ett par år sedan en essä om litteraturhistoriska skiften i synen på djävulen, som gått från entydig avsky till förtjusning (DN, 25/4 2010). Detta blir inte minst tydligt hos Goethe, vars fascination inför Mefisto är svår att dölja när han, som Lindgren skriver, ständigt "ger honom de bästa replikerna". Hos Tunström är Rosa Enskats fräsande halva av den dubbla demonrollen (som delas med Jan Maak) uppsättningens självklara axel. Kanske är hon rentav den enda på scenen som står för en verklig individualitet, när hon rymmer såväl retsam konferencier à la "Cabaret" som avgrundens djup i en nätt sköterskas skepnad.
Åtminstone gäller det fram till slutet, då Gretchen i Christine Hoppes kärnfulla städerskegestalt släpper lös en tung vrede över den fåfänga lek som rusat rakt över henne. Där stiger det verkligt mänskliga fram.