Det går knappt att överskatta hiphopen som influens på amerikanska scenpoeter. De få som inte har inslag av rap i sina dikter måste ändå förhålla sig till musikstilen på ett eller annat sätt. Lemon Andersen, som är känd för Uppsalapubliken från ett tidigare Tuppframträdande, definierar också kvällen med en inledande dikt som fantiserar om att hiphopen har tagit över hela USA.
Den amerikanska poesitraditionen är överlag mindre bildspråkig och mer rak än den europeiska och scenpoesin, som ska verka snabbt och friktionslöst, är det i synnerhet. Poeter som Lemon Andersen klarar av att fånga publiken och ändå leverera texter med imponerande språkkänsla, men de är ungefär lika lätträknade som de senaste årens Nobelpristagare i litteratur. Fyndighet går nästan alltid före vassa formuleringar.
Humorn regerar också den här kvällen. Avslutande Beau Sia drog några högljudda och intensiva nummer om asiater i USA och sin uppväxt i bästa stå upp-tradition. Stundtals hejdlöst roligt. Showen föll dock platt när han försökte vara allvarlig. Den komiska Poetri skulle också passa bättre på en stå upp-klubb än en poesiscen. Det närmaste han kom ordkonst var när han i olika dikter parodierade svårförståeliga poeter på ett hyfsat träffsäkert sätt. En aning märkligt med en öppet poesifientlig poet, men mycket av humorn byggde samtidigt på igenkänningsfaktorn genom sammanhanget.
Märkligt var också Queen Godis framträdande. En blandning av r&b-influerad sång, påträngande scennärvaro och släta dikter. Genom ett dramatiskt scenuttryck, upprepningar och tårar lyckades hon dölja faktumet att dikterna mest bestod av plattityder. Om inte Lemon Andersen verkat så uppriktig i sin presentation kunde man lätt ha gissat att det var en performance för att testa publikens tålamod.