Plasksuccé på Oscars

Det är något förvånande att den som kallats världens bästa musikal film kan bli så pass bra på en scen. I synnerhet som den handlar om filmvärlden och ljudfilmens genombrott. Men inte en sekund känns några jämförelser med filmen från 1951 nödvändiga. Möjligen kan konstateras att man förhåller sig tämligen trogen till det musikaliska stoffet i orkesterdiket på Oscars.Stumfilmsdivan Lina Lamont spelas av Sissela Kyle. Med gäll röst och stumfilmsgestik erövrar hon rollen och som alla större clowner ger hon den också lite djup. Finns något ensammare än en stumfilmsdiva som tiden börjar gå ifrån?Lika träffande iakttagen och gestaltad är Johan Rheborgs stumfilmsregissör, en konstnär som inte riktigt hänger med i den tekniska utvecklingen, men som gärna vill bibehålla sin plats på filmparnassen.Föreställningen är överlag tät, välspelad och rolig, samt inte minst väldansad. I synnerhet Rennie Mirro och Karl Dyall som tillsammans med Hanna Lindblad fick stående ovationer på premiärkvällen redan i första aktens nummer God morgon. Snygg stepp,tajming och glad stämsång rundas här av med Karl Dyalls break danceinfluerade och skickliga hopp och trillande . Numret är en äkta "showstopper" och jag kan inte minnas när jag såg en sådan på en svensk scen senast.Det regnar kolossalt på Oscars scen under ledmotivet. De scentekniska lösningarna är nästan lika fascinerande och imponerande som den saligt, lyckligt dansande Rene Mirros filmstjärna Don Lockwood.Andra akten har kanske inte lika många glimrande höjdpunkter, men tempot och snärten i replikföringen är kvar, liksom Hanna Lindblads rara röst. Extranumrets regndans i gummistövlar sammanfattar det hela till en plasksuccé.