Pjäsdebut nära levandets gåta

Bland de nominerade titlarna till fjolårets Augustpris förefaller ­Torsten Ekboms Kafkastudie Den osynliga domstolen ha skapat de mest bestående intrycken. Vad annat kan förklara det väldiga intressetjust nu för den tyske diktaren vars texter utgör underlag för flera scenkonstverk.Folkteatern i Göteborg drar sitt strå till stacken med musikalen Franz Kafkas Processen, som ­sedan några veckor ges i teater­huset vid Järntorget. Det är Niklas Hjulström som använt Peter Weiss dramatisering av romanen från 1982 för sin scenversion. Föreställningen sker i samverkan med ­Bohuslän Big Band och Vara konserthus.Med nykomponerad och Kurt Weill-inspirerad musik har uppsättningen utformats som en ­varieté eller en revy. Skeendet ­följer romanens berättelse om ­Josef K och sånginslag delar in händelseförloppet i scener. Samtidigt har Hjulström tonat ner det politiska budskapet och udden mot imperialismen och kapitalismen hos Weiss. Här står i stället ­romanens existentiella problematik i centrum.Det betyder att Jonas Sjöqvist i rollen som den baktalade prokuristen Josef K pjäsen igenom är jagad av demoner. Han är uppfylld av självanklagelser och oavbrutet intrasslad i härvor av skuldkänslor hela vägen fram till den oundvikliga avrättningen. Det gåtfulla vad gäller både häktningen och anklagelsernas grund, de absurda förvecklingarna medan Josef K fortsätter sitt arbete på banken och mötet med romanens person­galleri utgör föreställningens klangbotten.Kanske kan man säga att uppsättningen av Kafkas roman med en av tyngdpunkterna på den judiska mystiken är Folkteaterns svar på Dramatens föreställning på El­verket av Brechts Baal, där på ett motsvarande sätt olika fruktbarhetsriter spelar en framträdande roll. Men mest av allt befinner sig Sjöqvists Josef K i en överjagets korseld där skuld- och skamkänslorna utgör hans djupaste livsvillkor.Men med en scenografi signerad Lisa Hjertén tar skeendet också gestalt på ett inre plan, där den i våningar uppbyggda spelplatsen med en gallerkonstruktion för tankarna till en bröstkorg innanför vilken människohjärtat är beläget. Ställvis företer föreställningen en mardröms alla kännetecken. Vid sidan av de oavbrutna självanklagelserna rymmer uppsättningen även åtskilligt av förtvivlan. Här handlar den rättsprocess som pågår om självförsvar mot en övermäktig tillvaro.Ensemblen och musikerna ­redovisar förloppet i denna ojämna kamp i ett flöde som väcker en hel del sympati med den marterade banktjänstemannen och håller uppmärksamheten vid liv föreställningen igenom. Där finns också flera exempel på goda skådespelarinsatser med en hel del skönsång.För Jonas Sjöqvist i rollen som ­Josef K liksom för uppsättningen i dess helhet gäller dock en genomgående vaghet i konturerna. Där saknas något fast och påtagligt att ta avstamp mot, en synlig omvärld, något konkret samhällsproblem eller en uttalad social situation. Hos Weiss finns ett uppror som delvis löser detta dilemma. Folkteatern betonar en mera allmänt hållen vilsenhet och inre existentiell vanmakt. Det ger föreställningen en lite för begränsad räckvidd.Då når Teater Bhopa, en av Göteborgs bästa frigrupper, betydligt längre i den i dagarna premiärvisade Samlarna i källarteatern vid Parkgatan 9. Samlarna är den uppmärksammade författaren Lotta Lotass debut som scendramatiker. Hennes pjäs bygger på en faktisk berättelse om två bröder, Homer och Langley Collyer, som isolerade sig totalt i huset vid femte avenyn och 128:e gatan i Harlem, sedan föräldrarna dött. Och hos vilka man vid deras frånfälle på 1940-­talet knappt kunde ta sig in för all bråte som de samlat under årens lopp.I sitt drama om brödernas livsöde följer Lotta Lotass dem under denna tid. I första akten är de i 30-årsåldern och i den andra dubbelt så gamla. Pjäsen återberättar deras liv tillsammans så som det kunde ha sett ut medan det mentala sönderfallet oavbrutet pågick. Scenografin av Andreas Nilsson visar i andra akten en suggestiv interiör till bredden belamrad med allt från en bilratt, ett cykelhjul, lampor och en gammal sadel till böcker, papper och väldiga drivor av skräp. Över alltsammans ligger en tjock hinna av damm.Regissören Olof Lindqvist har utformat sin uppsättning till en pjäs om ett försök att överlista både ­livet och döden. Det viktigaste för bröderna blir på så sätt inte att ­bara få vara i fred utani stället att hålla livet under den strängaste kontroll och stänga det ute. Det betyder att de hjälps åt att snöra av alla förbindelsetrådar på känsloplanet. Såväl med det förflutna som med nuet.För att uppnå detta odlar de ­olika slags tvångsföreställningar, där det maniska samlandet och ett magiskt tänkande är återkommande inslag. Olof Lindqvist har spänt sin hörsel till det yttersta när han lyssnat till pjästexten och åstadkommit en närmast total balans mellan ord och agerande. De bägge skådespelarna Krister Kern och Pär Luttropp är helt inlemmade i denna process. På så sätt får Lotta Lotass dramatikdebut en så stark laddning att den emellanåt tycks tangera levandets hela gåta.Den bland hennes föregångare man mest får i tankarna är Samuel Beckett när denne är som allra allvarligast. Jon Fosse kunde också nämnas. I pjäsen finns dessutom sidospår som handlar om en självutgivande broderskärlek utan gräns. Där talas även i dunkla ­ordalag om en mångårig vistelse på en uppfostringsanstalt. Det ingår därutöver en aldrig fullt uttalad hänvisning till övergrepp som en gång ägt rum mot en lillasyster, vilken efter händelsen svarade med att bli autistisk. Men som så mycket i det här dramat stannar detta vid antydningar. Det kanske allra mäktigaste i föreställningen är alla de hemligheter som ger den dess speciella atmosfär.Samlarna är en pjäs där de flesta av de vanliga psykologiska kategorierna slår slint. Att tala om jagförsvar eller suddiga jaggränser vore att trivialisera denna märkliga pjästext. Något sådant har heller inte föresvävat Olof Lindqvist i hans instudering. När den återger de bägge brödernas försök att hålla livstågan uppe, även då det sker till ett totalt omänskligt pris, har den i stället fått korn på något som tillhör både tillvarons och levandets grundvalar.Efter framgångarna utomlands för P O Enquist och Lars Norén skall det mycket till om inte Lotta Lotass blir vår nästa stora dramatiker­export.