Pippi med teaterns fulla magi

Snart femårige sonen Ivan har aldrig tidigare varit på helaftonföreställning på stor scen med stor ensemble. Hans kontakter med Pippi Långstrump var tills i onsdags kväll också begränsade. Han kunde några av sångerna och vi hade läst några av historierna i hans morfars slitna originalupplaga Pippi går ombord från 1946. Då var intresset inte riktigt på topp: Bilderna var för få. Och själv slogs jag också av att det litterärt inte är riktigt så bra som jag hade föreställt mig, Även om Pippi som barnlitteratur på 1940-talet var helt revolutionerande blev Astrid Lindgen som litterär gestaltare betydligt bättre i senare böcker som Mio, min Mio, Bröderna Lejonhjärta, Sunnanäng och Ronja Rövardotter.

Det var alltså med viss bävan jag tog med Ivan, lite för liten, till Stockholm stadsteaters premiär på Pippi Långstrump - världens starkaste. Skulle teaterns magi kunna fånga honom och skulle berättelsen gripa honom?
Det började med en viss väntan, som barn aldrig tycker är roligt. Men här fanns det mycket att titta på: "Vilken stor teater. Den är ju stor som en brachiosaurus!"

Så drogs ridån upp till en föreställning som kom att tilltala både mig och Ivan. Här kommer Pippi Långstrump som normalt känns så klämkäck, blir här ouvertyr med ett framlyftande av det vemodiga i Jan Johanssons musik. Pippi i Rakel Wärmländers gestalt kommer liten och osäker in på scenen med sin häst och apa. Det är kväll och hon ska flytta in i ödehuset.
Kostym, scenografi och gestaltning strävar inte efter att likna Inger Vang Nymans teckningar eller Inger Nilssons rollfigur på film. Stockholms stadsteaters uppsättning lyckas förnya en litterär gestalt som blivit en kliché i vår kultur. Det är barnets sätt att tackla sorger och besvikelser och det utsatta barnets överlevnadsförmåga som skickligt fångats upp i Jonna Nordenskiölds bearbetning och regi och hela tiden ligger som en klangbotten i scener som för den skull inte alls saknar komik.
Ivan märker också att det är ett barn han ser och ingen lustig figur. Han frågar varför hon inte har någon pappa och mamma och när Pippi har varit och handlat med Tommy och Annika utbrister han med stor förtjusning men också viss fasa: "De har BARA köpt godis." Att Pippi är starkast i världen ifrågasätter han inte, utan ser som en rimlig kompensation för att hon inte får bo med sin mamma och pappa. Han ser hennes inre kompetens att klara sig själv och undrar mycket över varför de vuxna inte vill låta henne bo kar i sitt hus.

Konflikten mellan vuxenvärlden och barnvärlden löser sig genom att Pippis pappa Efraim kommer hem i stort sjörövarskepp för att ta hand om Pippi och ta henne med till Kurrekurredutt-ön, där han blivit kung och hon ska bli prinsessa. Lindy Larsson gestaltar en charmerande sjökapten och söderhavskung och en far som man förstår bara punktvis förmår vara tillgänglig för dottern. Dessa stunder blir desto mer skimrande ögonblick i hennes liv.
Kajsa Reingardts tillknäppta myndighetsperson Prussiluskan charmeras också av Pippis pappa och den livsglädje han har att erbjuda. Pappas besök i Pippis vardagsvärld förstår man gör de vuxna i Pippis närmaste närhet något mer inkännande och något mindre regelstyrda, när Pippi nu bestämmer sig för att hålla fast vid att överleva i ödehuset istället för det omöjliga att segla bort med pappa söderhavskungen.

För ett förskolebarn kan vissa scener kännas långa. Särskilt scenen i skolan tappar fokus och blir för komisk. Mycket tid här tas upp av den nyskrivna visan Äppelpäppel-Per, som inte alls lever upp till Lindgrens dikter och inte tillför ett dugg, utan faktiskt kunde utgå, särskilt som den plötsligt får Pippi att inför sin magister framstå som en Lolita. Här tappar Ivan koncentrationen. Men genomgående i övrigt är den ständiga frågan så fort salongen mörknar: "Det är väl inte slut än?"

När det efter två timmar väl är slut är han också nöjd med det. Karin Wegsjös scenografi som han så självklart konstaterat vara himmel och hav försvinner när ljuset i salongen tänds. Och när skådespelarna tackar för applåderna uppstår viss förvirring över vad de egentligen är: människor eller figurer. På förklaringen att de är skådespelare, som jobbar med att föreställa andra än sig själva för att kunna berätta historier konstaterar han nöjt: "Vad bra att det finns såna jobb!"

Pippi med teaterns fulla magi

Stockholms stadsteaters uppsättning lyckas förnya en litterär gestalt som blivit en kliché i vår kultur skriver Anna Nordlund som sett Pippi Långstrump tillsammans med sonen Ivan, snart 5 år.