Det är en diger spelplan Kullehusteatern, med bas i Roslagen, har framför sig. Med nära 40 föreställningar i Roslagen med instick i Stockholm och Uppsala är det tur att gruppen under sina nästan två decennier av sommarteater har förädlat sitt signum av ”högkvalitativ underhållning i gröngräset”. Med minimal rekvisita men desto pråligare kostymer och peruker förvandlar gruppen Botaniska trädgårdens orangeri till skådeplats som trots tidsdiskrepanser mellan verk och miljö blir kongenial för föreställningen.
I år är det nämligen Molières fars "Tartuffe" som står på programmet, om den skenhelige bedragaren i titelrollen som avslöjar devotismens dubbelspel när han lurar sin beskyddare Orgon på såväl pengar och heder.
I denna bearbetning av Anne Kulle och regissör Anita Ekström har rollerna bantats ner till totalt sex på fem skådespelare. Tartuffe har i sin tur genomgått ett könsbyte när Anne Kulle gestaltar honom, förlåt henne, som en Madame Tartuffe. Kring denna omstöpning kretsar således dramat. Det är inte längre dottern Marianne som lovats bort till Tartuffe, utan den klenvillige sonen Valère (Ulf Drakenberg), och det är inte längre Orgons hustru Elmire som Tartuffe försöker förföra, utan den ståndaktige sonen Damis (Thomas Eriksson). Större plats tar nu också tjänarinnan Dorine som i Ida Stéens gestalt såväl är en drivande motor i avslöjandet av bedragerskan som den ofelbara länken mellan scen och publik.
Det är ingen hisnande dramatik som Molière bjuder på direkt, och den farsartade samhällskritiken som på sin tid må ha varit vass trubbas oändligt av kungahyllningen i upplösningen – Molière stod under självaste Ludvig XIVs beskydd. Det är således en svår pjäs att aktualisera till vår tid, om man nu inte demolerar verket genom nutidspolitiska dekonstruktioner. Det gör inte Kullehusteatern, utan låter sånär som på rollväxlingarna verket förbli otolkat. Varför det funkar, trots mina reservationer mot verket som sådant, är tack vare ett så väloljat skådespeleri bland ensemblen. Replikerna – på uppdaterade alexandriner – framförs med humor och skärpa som inte ursäktar sig. Inte heller gör ensemblen det när föreställningen tangerar buskisen. Patriarken Orgon (Hans Sandqvist) både svingar med sin käpp och ger sig hän åt sin förtvivlan när han inser att han blivit lurad. Inte minst Anne Kulles pilska Madame sviker när hon hänger sig åt sina passioner och sin spelade fromhet. Högkvalitativt och underhållande? Javisst!