Peter Weiss i tidlös tolkning

Det är knappast för sin ideologiska hemvist inom kommunismen under 1960- och 1970-talen som Peter Weiss försvarar sin plats som en av de stora diktarna på tyska under förra århundradet. Även om han då bland annat deltog i Russeltribunalen mot Vietnamkriget vid dess Stockholmssession tillsammans med Jean-Paul Sartre. Av många som alltjämt har sin politiska förankring ute på vänsterkanten ses väl Weiss fortfarande i denna roll som ett språkrör för den egna övertygelsen.

Uppsalabördige Hugo Hansén kan dock inte sägas ha några sådana kopplingar bakåt, när han nu sätter upp dramat Nya Processen från 1982 på Stockholms stadsteater med premiär på Klarascenen i söndags kväll. Visserligen har Hansén haft besvär med både kritiken mot kapitalismen och Amerikabilden i Weiss skådespel. Det är lika mycket planekonomins sammanbrott samtidigt med Sovjetimperiet, vittnesbörden från Gulag och Maos så kallade kulturrevolution med många miljoner döda som händelserna den 11 september 2001, som inte gör det lika lätt längre att beskriva världen i svart-vita färger som det var i efterdyningarna från 68-åren.

Det betyder att den politiska anknytningen förblir vag och obestämd föreställningen igenom. Och att regissören på så sätt låter ideologin stanna på en alltför abstrakt nivå, där de känslomässigt laddade propagandaorden sällan blir annat än tom retorik. Ändå borde det vara frågan om sprängstoff som kunde drivas hur långt som helst, när vi numera vet vad det blev av de havererade frihetsdrömmarna. En möjlighet hade också varit att se hur tänkesätten i totalitära termer under senare återuppstått på sina håll i andra kollektivistiska helhetslösningar på samhällsproblemen.

När nu Hugo Hansén väljer en helt annan färdriktning för sin pjästolkning har den en hel del fog för sig i och med att iscensättningen lyfter fram det som är allmänmänskligt och tidlöst klassiskt i Weiss drama. Man tänker sig gärna att den inspirerats både av Peter Weiss avgörande möte i slutet på 1930-talet med läromästaren Hermann Hesse och dennes höga uppfattning om människans möjligheter att hitta sin egen väg genom livet som i romanen Demian. Och av Weiss egen romantrilogi Motståndets estetik med dess grundtanke om kulturens medvetandehöjande roll i ett samhälle, där många krafter samverkar för att krympa det intellektuella utrymmet och därmed spelrummet för det kritiska tänkandet.

Båda dessa idéplan sammanstrålar i den här föreställningen hos Per Sandberg, när han gör Josef K, den gestalt som Weiss återanvänder från Kafkas roman Processen. Det är den inre kampen mellan den av omgivningen hårt pressade och påpassade Josef K och de skikt inom honom som i stället vill bejaka det som är äkta och genuint, som pjäsen skildrar. Allra mest synligt blir detta envig genom den dubbelgångare till Josef K som då och då inträder i skeendet. Tragiken under förloppets gång har att göra med svårigheterna att värna den egna självbilden och värdigheten, när omgivningen oavbrutet väljer att betrakta honom med helt andra ögon. Något som får till följd att Josef K avancerar i karriären från kamrer till direktör för det företag, Förenade Allmännyttan, där han är anställd.

Inom Josef K pågår samtidigt en parallell utveckling där en sedan barndomen grundlagd naivitet och oskuldsfullhet hela tiden möter en verklighet full av känslokyla och beräkning. Och dessutom en kärlekshistoria som på ett liknande sätt ställer blåögdheten mot förslagenheten. Det är snarare förhållningssätt med de innebörderna än någon diffus skuldkänsla eller några aldrig klart definierade anklagelser, som hos den baktalade huvudpersonen i Kafkas förlaga, som bestämmer tågordningen i den här uppsättningen.
Att förloppet har tyngdpunkten på ett inre plan förstärks också av scenografen Anja Rühles tomma svarta spelplats, där utspridda kläder markerar Fru Grubachs pensionat och några inrullade kontorsstolar står för företaget där Josef K arbetar. Glidningarna i skeendet mellan dröm, mardröm och verklighet ger detta själsdrama en existentiell räckvidd. Och mera än kanske något annat är det vanmakten och villrådigheten i livsorienteringen, som får sådana gripande genomslag i Per Sandbergs rolltolkning. I den utsträckning Hansén behållit något av Peter Weiss samhällskritik, handlar den om en makt hos vilken empatin har begränsad räckvidd och priset därför blir högt för en räddad självbild.

Det är genomgående stabila skådespelarinsatser i de andra rollerna där bland andra Meta Velander, Sofi Helleday, Daniela Svensson, Bergljot Arnadottir, Daniel Goldmann, Christer Fant, Björn Wahlberg och Åke Lundqvist medverkar. Ändå framstår iscensättningen i hög grad som Per Sandbergs föreställning i denna tillämpning av just det som är fundamentet i Motståndets estetik, försvaret av de värden som utgör människans särmärke som kulturvarelse. Det blir också en annars ojämn uppsättnings främsta behållning.

Peter Weiss i tidlös tolkning

Det är den tidlöse klassikern Peter Weiss som får det största genomslaget i Hugo Hanséns uppsättning av Nya Processen, skriver Bo-Ingvar Kollberg.