Personlig sorg som berör alla

Det finns säkert statistik på hur många gånger en genomsnittlig människas liv slås i bitar under en livstid. Jag vet inte hur många gånger det kan röra sig om, men det är i varje fall fler än än vi skulle önska och är beredda på.
Eller kanske är det så att vi faktiskt är redo för de sorger vi möter, men att sorgen till sin natur måste vara överrumplande. Det är kanske inte önskvärt att vara så redo att förlora någon man älskar att ens förtvivlan kan försvinna med en sorgsen axelryckning.

En förlust är ett angrepp på det egna livets fundament, och därför är upplevelsen av sorg i allmänhet djupt personlig och vi tenderar att applicera våra egna erfarenheter på andras sorger mer eller mindre rakt av. Det är en av orsakerna till att Joan Didions bästsäljande sorgebok Ett år av magiskt tänkande är så imponerande. Det är ganska få författare som förmår gestalta sin egen hudlösa förtvivlan på ett sätt som bjuder in en läsare utan att det uppstår en konflikt mellan den sorg som gestaltas och den som läsaren har egna erfarenheter av.
Joan Didion har skrivit en tacksam text, men att som skådespelare ge sig i kast med monologversionen av romanen måste ända vara ett berg att bestiga. Inte bara för att en monolog på en och en halv timme är en utmaning i sig, utan också för den mentala påfrestning det måste vara att gång på gång stiga in i Didions sorg och då konfronteras med sina egna sorger och de erfarenheter som publiken betraktar genom. Att som Anna Carlson dessutom välja att göra det som en comeback efter tre års frånvaro från scenen kan inte beskrivas som något annat än modigt på gränsen till dumdristigt.

Vi stiger in i pjäsen på samma ställe som Didion inleder sin roman, i vardagsrummet i den lägenhet på Manhattan som Joan tills för bara någon timme sedan delade med maken John Dunne. Nyss hemkommen från sjukhuset dit ambulansen har tagit John för resultatlösa återupplivningsförsök börjar hon långsamt bygga den illusion av magiskt tänkande som ska göra den irreversibla döden reversibel. Hon spelar med, helt enkelt. Och om hon bara spelar tillräckligt bra så kommer John att komma tillbaka.
Från vardagsrummet följer vi sedan Joan genom det år där livet med en snudd på osannolik grymhet inte bara låter bli att ge John livet åter utan i stället låter den knappt medelålders dottern Quintana följa efter honom till andra sidan.

Anna Carlsons sorg är yvigare än den Didion ger uttryck för i romanen och på det stora hela gör hon en utmärkt prestation. Tillsammans med regissören Voula Kereklidou har Carlson lagt in ett antal känslomässiga brytpunkter som gör att sorgen inte accelererar mot ett crescendo utan snarare maler på i en jämn ström. Ibland bryter en rädsla för att tappa tråden igenom skådespeleriet, men det handlar gissningsvis mest om premiärnerver.

Den enkla svarta scenografin fungerar utmärkt och att Carlson skriver upp nyckelord på väggen är en fin effekt. Några nakna lampor hänger ner i scenrummet och agerar tacksamt tysta medspelare. De musikaliska inslagen blir däremot ett problem och inkräktar, tycker jag, på Anna Carlsons hårda arbete. Vi behöver inga rödmarkerade understrykningar i ett övertydligt soundtrack. Den sorg Anna Carlsons Didion ger uttryck för räcker bra på egen hand.

Personlig sorg som berör alla

Anna Carlson lyckas, trots ett ganska störande soundtrack, att förmedla en djupt personlig sorg på ett allmängiltigt vis, skriver Sebastian Johans.