Vid mitt senaste besök i Vikingalunden var det regnigt och Lena Philipsson stod på scenen. Det var 1988 och hon gjorde en av sina första folkparksturnéer. 22 år senare finns inte längre folkparkmöjligheten för en turné för en ung svensk artist. De som spelar sommartid gör det på festivaler och i turnépaket som Diggiloo, som vid det här laget är inne på sitt åttonde år.
Tillbaka på Väddö och i Vikingalunden på söndagen i stekande solsken är det lätt att förstå att ett varuhuskoncept som Diggiloo fungerar. Det går förstås att säga att det är ett underhållningsval för den som inte kan bestämma sig. Men det går också att erkänna att för familjen på semester är det svårt att hitta en mer passande musikalisk sommarunderhållning.
Som en korsning mellan gammal folkpark, Så ska det låta och Allsång på Skansen blir det ett varuhus i populärmusik. Barnvisor är gången till höger, melodifestival är korridoren längst ned till vänster, storband ligger bortom diskon och filmmusiken, och så vidare. På tre och en halvtimme, inklusive paus, hinner Lasse Holm-ledda Diggiloo med det mesta.
Sannolikt är det också kontrasterna som någonstans är grejen även om stilbrotten här och var skär sig när det spänner från Ack värmeland du sköna från Magnus Johanssons trumpet till Alcazar-disco, via Bellman i reggaetakt.
Första set är mest lekfullt och avslappnad och också det som är mest underhållande. Här briljerar Jessica Andersson, den som också är sångmässigt starkast sett över hela kvällen. Hade hon lyst hälften så stjärnklart (med hjälp av stilsäker garderob) i Melodifestivalen hade hennes resultat där blivit betydligt bättre.
Imponerar mest med talang gör dock betydligt mer okända Gunhild Carling. Det verkar inte finns något instrument som hon inte behärskar (dessutom i kombination), förutom att hon sjunger blädande och därtill steppdansar. Bland annat.
Kvällens förvåning är dock Markoolio, en vid det här laget närmast folklig pajas som balanserar mellan allvar och humor byggt på inte överdrivet mycket till sångröst. I årets Diggiloo gör han allt från barnvisor, Lasse Berghagens En kväll i juni till att agera discodiva. Han gör hela bredden avslappnat och med stor naturlighet. Var för sig skulle framträdandena vara katastrof, men i sammanhanget ger det limmet i förställningen som håller ihop Diggiloo till en riktig familjeunderhållning.
Andra set är mindre av Jessica Andersson men mer Alcazar, en tydlig tempohöjning, mer attityd, men också en aning mer långtråkigt och förutsägbart. Till exempel kunde man ha gjort mer historia av 80-talskavalkaden. Varför hade man valt just dessa sex låtar av hits från det 80-tal Lasse Holm talar sig så varmt om?
Också humorinslagen kunde vässas, framför allt i första set. Men humor för alla är svårt (tänk att komma på tanke att köra Ballongdansen på en scen också 2010). Att få ett musikframträdande att låta bra är lättare, allra helst om man har ett niomannaband och två körmedlemmar utöver artister till förfogande.
Det låter också oförskämt bra, så mycket skivkvalitet att det nästan är trist. Men skickligheten i att utnyttja hela ensamblens röstresurser i körarrangemanget imponerar stort och täcker också elegant en del brister i soloframträdandena.
Men lite mer lekfullhet i fler arrangemang hade bandet minst sagt kompetens att klara och varför inte ytterligare något medley som så säkert håller tempot uppe i en föreställning.
Men de runt 4000 i publiken i Vikingalunden lär inte ha varit besvikna. Diggiloo ger mycket för pengarna och de bitvis sega publikreaktionerna kan får skyllas på värmen.
Det är svårt att se en bättre musikshow som passar hela familjen en söndagseftermiddag i juli.