Party i barnkammaren

Vad är en bal på slottet i jämförelse med påvepartyt i Rom? Drottning Kristina valde ju Rom, valde att göra det hon ville, valde att vara fri.
Efter att ha förlorat sin pappa kungen i slaget vid Lützen när hon var sex år, efter att inte ha fått vara med sin mamma drottningen som ansågs sinnessvag och efter att hon fostrats av Axel Oxenstierna till att bli regent kan man ha all förståelse för att hon var trött på Sverige. Och hovet. Och kraven. Och adeln.

På en scen som en barnkammare modell större, komplett med leksakshästar, dockor, mjuk matta och den mjuka, vita, stendöda hästen Streiff från Lützen - som den enorma saknaden efter pappa - finns nu fem Kristinor. Alla åldrar, alla kön, alla möjligheter. Alla krav. Och så finns där monstret (Shima Niavarani) som lufsar över scenen då och då. Tyst och skamsen med stora ögon och långa klor. Som en outhärdligt sorgsen bild av utanförskapet och den allt annat än barnvänliga värld lilla Kristina växte upp i.
Alla har läst om drottning Kristina i skolan, om den manhaftiga, korta och mycket intelligenta regenten. Men hon hastades förbi i röran av alla kungar och krig. Det fanns alltid en känsla av att det var någonting snett med henne och hennes tid på tronen.

Också på Uppsala stadsteater är det undervisning - men kanske mer av det slag som går hem och fastnar. Dramaturgen Kristian Hallberg inleder ståendes framför skådespelarna som är nollställda.
Han undrar vad de vet om Kristina, hur vet vi till exempel att det var 1600-tal när hon levde? Tja, för att Kristina är ett jättegammalt namn kanske. Det föreslås i alla fall av Robin Keller. Vet vi att hon verkligen var en kvinna? (Frågan om hennes kön har faktiskt ansetts så viktig att man i samband med gravöppningen 1965 kontrollerade hennes bäcken.
Känns det absurt - som att det inte skulle kunna ske i dag? Jämför med löpsedelsföljetongen om löparen Caster Semenya.)

Men allra charmigast i undervisningen är Peter Viitanen när han då och då under kvällen har sina föredrag om Kristina med kollegieblocket i hand och innantilläsning med avbrott för egna tankar och åsikter. Som det ju ska vara i ett skolföredrag.
Eller när han under ett av föredragen visar sin favoritscen ur filmen Queen Cristina med Greta Garbo. Viitanen är alldeles fantastisk i för stor t-shirt och nervöst leende.

Det är de allihop, och alla spelar Kristina i olika skepnader. Farnaz Arbabi och ensemblen har vävt in alla bilder av Kristina - bortsett från Garbo finns också August Strindberg som får sig en ordentlig (och faktiskt ganska välförtjänt) utskällning.
Ingen bryr sig längre om honom, hans kvinnosyn diskuteras i dag och borde han inte ha döpt sitt drama Kristina från 1901 till Harriet i stället (en anspelning på Strindbergs hustru, skådespelaren Harriet Bosse som också kom att spela titelrollen i sin före detta makes Kristina på Lorensbergsteatern i Göteborg 1926).
Och det är en defensiv Strindberg som tar till flykten efter vår tids klart fysiska attack på honom. Arbabi har sagt att hon snart vill sätta upp Strindberg - och det är väl bara att hoppas att en av Sveriges mest intressanta regissörer gör just det. Kanske kan hon få den blodige Strindberg som syns i Drottning Kristina åter segertåga över en scen.

Men också vår tids egentliga drottningar finns med: Madonna, vår blivande drottning Vickan och Evita Peron på svenska. För vem skulle Kristina ha varit i dag? En omöjlig fråga eftersom hon var ett barn av sin tid, men ändå intressant: för hon finns ju bland oss. Den starka, egna, intelligenta och mäktiga kvinnan som går sin egen väg och struntar i konventionen. Som begär inte bara ett eget rum utan ett helt jäkla imperium.

Drottning Kristina är här för att stanna den här gången och föreställningen - eller showen - på Lilla scenen är späckad med finesser, infall, underbart dockspel och tvättäkta göteborgsvitsar levererade av en närmast sexfixerad och mycket liten drottning Kristina. Dessutom matas vi med anspelningar på modern populärkultur, bland annat en omisskännlig musikvideo innehållande krona, mantel och solstol - här med Anna Carlsson. Allt i Lena Lindgrens fantastiska kostym. Och om en bal på slottet är dötrist och långtråkig så är ett party med Uppsala Stadsteaters Drottning Kristina alldeles, alldeles underbart.

Party i barnkammaren

Hon valde Rom framför Sverige. Hon var kvinna - en tuff brud i lyxmiljö. Nu finns drottning Kristina i fem upplagor på Uppsala Stadsteater - och det är alldeles, alldeles underbart, skriver Astrid Claeson.