Palme lämnar inga djupa spår

Det börjar med att skådespelarna presenterar sig: Emil, Åsa, Julia och Fredrik. Så blir det mörkt. När ljuset tänds uppmanar Åsa oss att blunda och föreställa oss vad vi gör om två timmar: Tänker på en fantastisk scen ur den föreställning vi just har sett.
Men Palme lämnar inga djupa spår. Carolina Frände och ensemblen har lyckats göra en förbluffande stum föreställning - ett drömspel som de kallar det - kring en av vår samtids största historiska gestalter.
´
Personen och tiden som skildras har alla nu levande vuxna en stark beröring till. Häri ligger också projektets utmaning och svårigheter. Föreställningens bärande idé är att projicera fram olika bilder av Palme. Beroende på varifrån man betraktar honom är han överklasspojken som svek sin klass, den brillianta intellektuella, vältalaren, en stark och självklar statsminister, en svag oppositionsledare, en modern pappa. Problemet är dessa projektioner av Palme och hans tid känns alltför enahanda och banaliserade, ungefär på samma vis som barndomsminnen banaliseras i vardagslivet, när inre skeenden och återupplivandet av känslor hålls tillbaka.

Ingen involverad i projektet verkar särskilt berörd av Palme eller hans tid. Delvis beror nog det på att utgångspunkten inte är viljan att berätta en del av vår samtidshistoria. Utgångspunkten är lusten att använda historisk kuriosa som stoff till ett teaterexperiment.
Det experimentella genomsyrar föreställningen och blir det mest intressanta. Ensemblen har tillsammans spånat fram teater ur egnas och andras associationer till Palme och det har sedan strukits ner med direktiven att inte överstiga 1.45 i tid. Publiken får följa processen och hur de fyra skådespelarna reflekterar över skådespelet de repeterar.

Spelplanen är en tennisplan. Gröna omklädningsrum och ringsignaler från gråa bakelittelefoner får skådespelarna att träda in och ur sina olika roller som sig själva och Palmes medarbetare, beundrare och motståndare. Glasögon och kläder signalerar 70-tal, liksom referenser till tre tidstypiska barnprogram och Pogo Pedagog.
Två dockor uppe på omklädningsskåpen gör insatser för föreställningen som pensionärerna Berit och Anna-Greta. De dricker kaffe ut plåttermos och resonerar utrikespolitiken som om de faktiskt skulle kunna vara direkt ur arbetarrörelsen med egna erfarenheter av de strider som föregick socialdemokraternas maktövertagande på 1930-talet. I två tv-apparater sitter deras motsvarighet i dag: en ung och ledsen kvinna som på samma gång gripande och pinsam i sin banalitet och retoriska oförmåga resonerar om dagens (o) möjliga politiska kamp.

Regissör Carolina Frände gillar brechtiansk teater. Problemet är att om ingen berättelse skapas, om ingen illusion finns att bryta, så fungerar inte de distanserande effekterna. Allt smälter samman i ett experimentellt förhållningssätt till vad teatertexten är. Det distanserande i denna teaterestetik blir i stället Palmes egna ord. När hans ord läggs i skådespelarnas munnar eller i slutscenen hörs från honom själ, då uppstår en välbehövlig kritisk distans teaterprojektet. Ironin bryts och utrymme ges för reflexion över tiden som gått.

Palme lämnar inga djupa spår

Föreställningen Palme på Uppsala stadsteater är förbluffande stum, skriver Anna Nordlund. Bara Palmes egna ord bryter ironin och ger utrymme för reflexion över tiden som gått.