Fanny och Alexander är på samma gång Ingmar Bergmans mest karaktäristiska och mest utstickande film. Karaktäristisk för att Bergman i detta sitt storvulna farväl till biograffilmen, som bör uppfattas som något av ett konstnärligt testamente, samlat i stort sett alla de bärande teman som präglat hans konstnärskap – Gud, döden, konstnärsrollen, frågan om förställning kontra äkthet, fantasi kontra verklighet. Utstickande för att Bergman valt en form, den Dickensdoftande och nästan frejdigt färgrika sagan, som knappast är något man förknippar med mästarens annars mer, så att säga, svartvita och kärvt avskalade estetik.
Det är också anmärkningsvärt att Bergman här låter hela den filmgärning som många skulle vilja beskriva som svart, svår, grubblande och ångestriden, mynna ut i en enkel hyllning till ”det lilla livet”. I Gustav Adolfs berömda slutmonolog är det som om Bergman med en uppsluppen gest närmast slätar över sitt eget konstnärskap, som ville han säga till publiken: ”Ta inte de där filmerna jag gjort på så stort allvar. Allt är ändå bara en lek.” Så är Fanny och Alexander också Bergmans kanske mest levnadsglada, publiktillvända och lekfulla film. Den som föreställt sig Fårögubben som ett allvarstyngt pretto får här all anledning att revidera sin inre Bergman.
Men mest av allt är Fanny och Alexander en hyllning till teatern. Därför är det också den film som känns mest logisk att överföra till scen, även om den med sitt rika omfång av karaktärer och scenväxlingar kanske också är den svåraste att iscensätta. I Finland, Norge och Danmark har man redan satt upp den. När Stefan Larsson nu gör den på Dramatens stora scen (var skulle den annars ha svensk scenpremiär?) är det andra gången Larsson regisserar detta svulstiga sagospel. Första gången var i Aarhus 2010. Anledningen till att Dramaten väntat med att sätta upp Fanny och Alexander sägs ha varit ekonomisk. Men när man nu tillsist vågat satsa har man verkligen gått all in, inte sparat på ens den minsta tumnagel krut och skapat en föreställning som visuellt lämnar föga att önska. Det är stort, påkostat och väldigt välgjort. Stora delar av föreställningen beskrivs kanske bäst som en teaterteknisk triumf.
För mest strålglans faller ändå i denna stjärntäta uppsättning på scenograf Rufus Didwiszus och kostymmakare Nina Sandström (kostymbytena måste räknas tresiffrigt). Det är med andra ord oerhört snyggt. För att lösa de många scenbytena används här en stor vridscen som skapar en slags snurrande världsaxel i den theatrum mundi som är Bergmans. Föreställningen om världen som en stor teaterscen finns lika mycket hos Bergman som hos Shakespeare. Allting är roller och maskspel, säger äldsta fru Ekdahl. Precis som hos Shakespeare är människan en skådespelare som ”larmar och gör sig till”. Just denna världens konstruerade natur av teater och förställning fångas på ett smått kongenialt sätt med den smarta vridscenslösningen, där publiken liksom på samma gång ser den scen som för tillfället spelas upp och samtidigt, i ett slags konstant metaperspektiv, ser in bakom scenen där klädbyten pågår och scenarbetare förbereder för nästa scen eller, för att fortsätta världsteatermetaforen, konstruerar världen.
Fanny och Alexander är som sagt i mycket en kärleksförklaring till teatern, men i synnerhet en aspekt av den – skådespelaren. Ensemblen i den här uppsättningen har liksom postumt av Bergman fått en ovanligt svår utmaning. Det är givetvis inte enkelt att gjuta eget liv i roller som blivit så djupt förknippade med filmens originalskådespelare och som dessutom tagit plats i ett kulturellt kollektivt medvetande. Tack och lov slipper man här försök till imitationer. Ändå kan man ibland ana en viss tillbakadragenhet i spelet, stundtals nästan en låst känsla. Kanske beror det på att man försökt undvika det alltför melodramatiska överspel som präglar Bergmans film, vilket i sig är en god tanke. Men här finns också många fina rollprestationer. Marie Göranzon är självklar som matriarken Helena. Reine Brynolfsson gör en något mindre teatral, mera sårbar, biskop än Jan Malmsjös original. Jonas Karlsson är fenomenal som den övererotiskt fryntlige Gustav Adolf, rolig på det där särskilda Jonas Karlsson-viset, med sin perfekta känsla för rytm och komisk timing.
I slutändan formar sig Fanny och Alexander till ett försvar för fantasin och leken. Kanske var det just därför Bergman valde barnets perspektiv när han ville försöka sammanfatta sin konstnärliga gärning. För i Alexanders lekvärldar kan, precis som i Strindbergs drömspel, ”allt ske”, där är ”allt möjligt och sannolikt”. En världsteater där, för att citera Bergman själv, ”allting föreställer, ingenting är”.