På väloljat högvarv
Samspelet går på väloljat högvarv i farsen Otroligt het som haft Stockholmspremiär. Susanne Sigroth-Lambe har sett en lättsmält bagatell med drivna farsskådespelare på Vasateatern.
Annika Anderssons Gerd fuskar i spel. Det gör också Brasse Brännströms Bertil, medan Carina Lidboms Lisa och Pia Greens Ulla tittar på.
Foto: Bosse Håkansson
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Föreställningen ger en stunds förströelse och har rätt stora likheter med amerikansk sitcom-tv, det vill säga den innehåller situationskomik och förvecklingar kryddade med en kvick dialog. För att det ska bli underhållande krävs det en kompetent ensemble med en känsla för samspel. Det finns det här på Vasateatern.
Möjligen saknas en satirisk udd, ett sorts budskap eller mening. Det helt nyskrivna stycket är grunt, utan filosofiska undertexter och utan andra pretentioner än att locka till skratt.
Otrohet är egentligen allvarliga saker men som det skämtats friskt om genom tiderna från teaterscenen, från antiken genom Molières pjäser och fram till nobelpristagaren Dario Fo´s farskonst. Runt förra sekelskiftet gjorde franske dramatikern Georges Feydeau succé med sina farser, byggda på äktenskapliga konflikter där äkta män hade ett sjå att dölja otrohetsaffärer.
I våra dagar känns dock tematiken med manlig otrohet och kvinnliga våp teaterdammig. Så man kan säga att upphovsmännen, far och son Claesson, Krister (ena halvan i bondkomikerduon Stefan och Krister) och Lars ger nytt perspektiv på genren, om är fortfarande behängd med dess klichéer.
Carina Lidboms Lisa har haft en vild natt i ett hotellspa med en ung man och nu är drabbad av ruelse inför mötet med den äkta mannen, spelad av Brasse Brännström. Han i sin tur vågar inte tala om för frun att han haft sönder en vas. Deras granne, den arbetslösa singeln Gerd, hänger avundsjukt omkring dem och är ömsom till hjälp och ömsom till stjälp för intrigen.
Annika Andersson gestaltar sin Gerd som ett av de mest slagfärdiga och vassaste sociala misslyckanden som visat sig på en privatteaterscen. Denna timingens okrönta drottning släpper ifrån sig den ena bitterheten efter den andra, kryddade med utsökt känsla för musikaliskt exakta ögonblick. Som den goda clown hon är manar hennes gestaltning också till viss medkänsla.
Gissningsvis samlar Brasse Brännströms kuschade toffel sympatier hos den manliga delen i teatersalongen., medan Carina Lidbom lyckas jobba upp sympatier även hon. Ska hon klara sig undan avslöjande, kommer man på sig med att undra.
Situationen förvärras med att Lisas syster, spelad av Pia Gren är i antågande för att presentera en ny och betydligt yngre pojkvän.
Hur det går ska inte avslöjas här, förväxlingar och misstag rullar på i ett väloljat och samspelt maskineri fram till slutklämmen, som levereras av sambolivets utestängda bitterfia. Det skulle möjligen vara här man anar en liten hulling riktad mot äktenskap som gått i stå.