Det är knappast ett unikt grepp av en författare att låta en hel nations berättelse speglas i några enskilda karaktärers liv, att låta ett större historiskt skeende filtreras genom ett par enstaka individers levnadsöde. Men det är sällan det görs med ett så lyckat resultat som i Sofi Oksanens Utrensning, succéromanen som häromåret förlänades Nordiska rådets litteraturpris. Oksanens berättelse om Aliide och Zara är således också berättelsen om ett Estland under ockupation, om en rörelse från femtiotalets råbarkade kommunism till det tidiga nittiotalets hänsynslösa kapitalism, om två människor lika mycket offer som bödlar i ett drama större än dem själva.
Att göra teater av framgångsrika eller klassiska litterära förlagor är som bekant en trend på svenska scener just nu. Det är dock tveksamt om Utrensning kan räknas som en del i den trenden då pjäsen i det här fallet faktiskt kom före boken. Att Oksanen valde att sedan vidareutveckla pjästexten till en roman är fullt förståligt. Det största problemet med stadsteaterns uppsättning är nämligen att den känns överlastad, att berättelsens interfolierade tidsplan och breda historiska anslag inte riktigt ryms inom dramatikens snäva ramar. Historien gör sig helt enkelt bättre som roman. Den invändningen är främst riktad mot Oksanens text, inte mot regissör Åsa Melldahls tolkning som överlag löser textens problem på ett snyggt sätt. Vilket inte minst Sven Haraldssons glas- och spegelinramade scenrum, som gör människorna nakna inför maktens ständigt vakande blickar, starkt bidrar till.
Vad pjäsen förlorar gentemot boken i dramaturgisk stringens vinns tillbaka i den ofta fruktansvärda konkretion som den sceniska gestaltningen erbjuder. De övergrepp som skildras får här en obehagligt närvarande påtaglighet. Det gör ont att se. Genom ensemblens spel löper den paranoia som ett övervaknings- och angivarsamhälle oundvikligen skapar. Rädslan genomsyrar allt. Katharina Cohen fångar i rollen som den unga Aliide ypperligt skräcken, skammen över den onämnbara förnedringen, den ombytliga lieringen med makten för att överleva. ”Jag vill ju bara kunna sova om natten”, säger hon. Det kan hon förmodligen inte. Ida Engvoll, som briljerade redan när jag såg henne i examensföreställningen på Teaterhögskolan för knappt ett år sedan, uppvisar redan så här tidigt i sin karriär en egenartad scenisk talang. Den söndertrasade Zara gör hon övertygande, ett byte för den fria marknadens allra mörkaste avigsida; sexhandeln.
Utrensning är en pessimistisk skildring av maktens mekanismer och konsekvenser, om hur ideologier och ekonomiska system må bytas ut, men hur våldet och förtrycket består. Det är en maktens vällustiga dödsdans som till slut, i en rörande slutscen, ändå antyder möjligheten till en försoningens följsamma vals.