Överdådig Puntila i vemodets tecken

Kluven ved i staplar flyttas runt på scenen. Det doftar naket trä som i en bastu. Mitt i bråten ett handbagage med Finnairs logga. Stockholms stadsteater uppmärksammar märkesåret 1809 på sitt eget sätt. Här heter den Puntila/Matti, pjäsen som Bertolt Brecht skrev tillsammans med Hella Wuolijoki under den förres exil i Finland 1940. Diskussionen om klassamhället har fått en undanskymd plats. I stället lyfter Alexander Mörk-Eidem fram det genuint teatrala. Pjäsen om storbonden och alkoholproblematikern Puntila blir en enda lång, finländsk Dionysosfest.

Regissören har flyttat skådespelet tillbaka till dramakonstens grekiska ursprung. Det här är den komedi som avslutade dåtidens dramatävlingar, de som inleddes i tragedins tecken. Det är ruset, lusten och åtrån som avgör skeendet. Puntila är en Bacchus på nordliga breddgrader. Som en klassisk satyr jagar han ladugårdspigan längs båsen med de 80 korna. Hans vin är av det destillerade slaget. Under dess inverkan är han storsint och uppfylld av välvilja. I nyktert tillstånd blir han en lynnig bondeplågare, aggressiv med översittarfasoner. En auktoritär patriark av värsta sort.

Stora scenen fylls av vemodiga finska rytmer. Det är folklustspel, buskis, grovkomik, berättelse och lyrik på en och samma gång. Mellan tummen och pekfingret hålls manligheten i ett ironiskt grepp. Jessica Liedberg och Lena B Eriksson svarar för allvaret och poesin i den finska sommarnatten. Katharina Cohen som Puntilas dotter Eva har sin sociala tillhörighet att tänka på. Men kättjan bubblar hela tiden under ytan, förförisk och oemotståndlig. Rolf Lydahls Surkkala vägrar att ta emot Puntilas utsträckta hand. Där får Brechts tankar om klasskampen ett ord med i laget. Annars är det värmen och den vänskapliga driften med den finska folksjälen som överväger.

Det finns två anledningar att se den här föreställningen. De heter Fares Fares och Dan Ekborg. Rollen som Matti och den som är chaufför i alla bemärkelser är det bästa Fares Fares någonsin gjort. Han styr föreställningen med skarpsinne, smartness och ett överflöd av empati. Avspänt, självklart och så insiktsfullt om tillvarons elementa att han lite då och då gör uppsättningen till sin egen pjäs. Ändå är det givetvis Dan Ekborg i rollen som Puntila som blir iscensättningens allt överskuggande kraftcentrum. Skuldkänslorna trängs med paranoian. De goda och de onda sidorna hör hemma i vår allmänmänskliga utrustning. Helt magnifik är Ekborg i sin vrede mot dotterns tilltänkta fästman, den fjollige attachén här i Jonas Hellman-Driessens gestalt.

Men den verkliga storheten hos rollen blir uppenbar mot slutet, när Puntilas desperation inte längre handlar om mjölkproduktionen, skogsbruket eller ett hierarkiskt samhälle. Inte ens om den tavastländska naturen. Det är själva livet som är hans verkliga motståndare. Det är där hans drogberoende har sin upprinnelse. Det blir därmed till sist ett existentiellt drama vi får bevittna i denna Alexander Mörk-Eidems och scenografen Erlend Birkelands mästerliga instudering. Bertolt Brecht var en av 1900-talets verkligt stora diktare. Det - om något - framgår av den här överdådiga föreställningen.

Överdådig Puntila i vemodets tecken

Puntila/Matti på Stockholms stadsteater är fylld av teatralt överdåd, skriver Bo-Ingvar Kollberg.