Överdådig kärleksförklaring till teatern

"Utan sina skådespelare skulle världen slockna", skriver Erland Josephson i programmet till uppsättningen av Blomsterplockarna, som i går kväll premiärvisades på Strindbergs Intima Teater. Det är så sant som det är sagt. När Josephson den här gången iklätt sig författarens roll och låter några av sina generationskamrater sköta resten, gnistrar, lyser, tindrar, glänser och sprakar det av ett teaterkunnande och under lång tid verksamma skådespelares hopsamlade erfarenheter att den lilla scenen vid Norra Bantorget nästan bågnar. Att man i slutet av november flyttar detta samarbete med Dramaten till Lilla scenen vid Almlövsgatan lär nog behövas. Var kan begreppet kultföreställning passa bättre än här!Erland Josephsons oemotståndliga minnesböcker från teaterns värld som utkom på 1990-talet är den bästa bredvidläsning som finns för alla teaterintresserade. Åtskilligt av den charm, skarpa iakttagelseförmåga, alla de bländande formuleringar och den förlösande ironi som kännetecknar dessa volymer går igen också i den här föreställningen. Vare sig stilisten eller ordkonstnären förnekar sig, inte heller paradoxmakaren och ordvitsaren. Det som därut­över tillkommit kan föra tankarna till den dramatik som ofta förekommer på Teater Brunnsgatan Fyra. Här kan man tala om positiv miljöpåverkan och att Erland Josephson vid sina gästspel hos numera akademiledamoten Kristina Lugn hamnat i bästa tänkbara sällskap.Blomsterplockarna är en pjäs om åldrandets villkor, om olika sätt att förhålla sig till en kropp som inte längre är riktigt att lita på. Men allra mest om en yrkesverksamhet inom konstens domäner som visar sig både användbar och framgångsrik, när det gäller att hålla medvetandet om döden döden på avstånd. Samtidigt är det här skådespelet utformat på ett sätt som för tankarna till Becketts I väntan på Godot. Här utspelas handlingen dock inte på någon öde plats utan i stället i uppehållsrummet på en teater. Sex geronter har infunnit sig till en audition, där var och en skall göra en improviserad pantomim på temat "blomsterplockare vid vägkanten". Någon regissör att spela upp inför infinner sig dock aldrig. Man prövar tonfall som hämtade från Shakespeare. Förloppet rymmer detaljer som kunde vara inlånade från Strindbergs Drömspel. Efter hand står det klart att blomsterplockarna under sin väntan helt enkelt är människor, vilkas liv utspelas med eller utan blomster i näven längs en vägkant, som blir till en metafor för tillvaron i stort.Lars Amble har regisserat föreställningen och Sören Brunes skapat en scenografi fylld av en hel vägg med scenmodeller. Men det är också väl sörjt för teateratmosfären genom de högtalarröster som börjar redan i foajén och sedan fortsätter ända till föreställningens slut. Här blir Strindbergs Intima Teater åskådligt uppkopplad på Dramatens interna kommunikationssystem. Inte förlorar heller autenticiteten något på de skådespelare som undan för undan intar spelplatsen. Lottie Ejebrants Jenny sitter där redan från början. Sedan infinner sig Kristina Adolphson, här under namnet Stava, vidare Nils Eklund som skyddsombudssuppleanten Kim, Ingvar Kjellson, kallad Jakob, Inga Landgrés Margareta och till slut även Jan-Olof Strandberg i en roll där den forne teaterchefen tituleras Verner. Alla är välmeriterade solister, som Amble säkert haft ett styvt jobb att tämja till lagspel.Att samtliga, utom möjligen Lottie Ejebrant, förutsätts vara i 75-årsåldern vållar ingen av dem någ­ra svårigheter. Tvärtom kan de skoja med sig själva och varandra, driva med teaterns konventioner, utdela nålstick inte minst mot hela regissörsskrået och utnyttja alla kunskaper de samlat på hög om en teaters vanor och ovanor, sina egna och andras privatjag, mitt uppe i all uppståndelsen till vad som svårligen kan ses som annat än en varm och väldig björnkram omfattande hela verksamheten och en kärleksförklaring till scenkonsten som publiken får mycket svårt att inte instämma i.Samtidigt passar skådespelarna var för sig på att renodla några drag, som kryddade med en hel del självironi ger hela föreställningen dess speciella karaktär. Hos Lottie Ejebrant lyser ett målmedvetet allvar igenom, grundlagt redan under utbildningen. Kristina Adolphson anlägger en aningen kyligt intellektuell mask över hela sin uppenbarelse. Medan Inga Landgré infogar sig bland de skådespelare som varit med om det mesta och för vilka ingenting längre kan få dem ur jämvikt. Nils Eklunds Kim identifierar sig så starkt med sin arbetsplats att han nästan blir ett inventarium. Ing­var Kjellson är yrvädret som kan få den mest förstockade institution att sjuda av lössläppt liv. Och Jan-Olof Strandberg ger en oemotståndlig provkarta på alla de många rollgestalter som under årens lopp hinner lagras på en teater. Från en vissen Tussilago till självaste Kung Lear.Den som önskar kan givetvis se hela den här uppsättningen som ett kraftfullt inlägg i vår annars i hög grad ungdomsfixerade tid. Allt är dock inte bara lek, parodi, exempel på skådespelarkonst i den högsta skolan eller uttryck för roande gemyt. Där finns även allvarligare stråk, som har att göra med all den självövervinnelse som måste till hos den som inte har annat val än att acceptera sitt åldrande och vänja sig vid de förödmjukelser en sådan process innebär. Att varken vilja dö eller vara odödlig, som formeln lyder i pjäsen. Men motvikten är heller inte den sämsta: "att vara en krumelur i din teater" som det heter i slutscenen och då syftar på livet i stort. Eftersom blickarna samtidigt riktas uppåt måste det vara en annan regissör eller teaterchef än någon vid denna fysiska institution verksam som avses. Och dessutom någon som hör bön. Att döma av det överdådiga resultatet i den här instuderingen. Bättre kan det knappast bli.