ĂverdĂ„dig kĂ€rleksförklaring till teatern
"Utan sina skĂ„despelare skulle vĂ€rlden slockna", skriver Erland Josephson i programmet till uppsĂ€ttningen av Blomsterplockarna, som i gĂ„r kvĂ€ll premiĂ€rvisades pĂ„ Strindbergs Intima Teater. Det Ă€r sĂ„ sant som det Ă€r sagt. NĂ€r Josephson den hĂ€r gĂ„ngen iklĂ€tt sig författarens roll och lĂ„ter nĂ„gra av sina generationskamrater sköta resten, gnistrar, lyser, tindrar, glĂ€nser och sprakar det av ett teaterkunnande och under lĂ„ng tid verksamma skĂ„despelares hopsamlade erfarenheter att den lilla scenen vid Norra Bantorget nĂ€stan bĂ„gnar. Att man i slutet av november flyttar detta samarbete med Dramaten till Lilla scenen vid Almlövsgatan lĂ€r nog behövas. Var kan begreppet kultförestĂ€llning passa bĂ€ttre Ă€n hĂ€r!Erland Josephsons oemotstĂ„ndliga minnesböcker frĂ„n teaterns vĂ€rld som utkom pĂ„ 1990-talet Ă€r den bĂ€sta bredvidlĂ€sning som finns för alla teaterintresserade. Ă
tskilligt av den charm, skarpa iakttagelseförmĂ„ga, alla de blĂ€ndande formuleringar och den förlösande ironi som kĂ€nnetecknar dessa volymer gĂ„r igen ocksĂ„ i den hĂ€r förestĂ€llningen. Vare sig stilisten eller ordkonstnĂ€ren förnekar sig, inte heller paradoxmakaren och ordvitsaren. Det som dĂ€rutÂöver tillkommit kan föra tankarna till den dramatik som ofta förekommer pĂ„ Teater Brunnsgatan Fyra. HĂ€r kan man tala om positiv miljöpĂ„verkan och att Erland Josephson vid sina gĂ€stspel hos numera akademiledamoten Kristina Lugn hamnat i bĂ€sta tĂ€nkbara sĂ€llskap.Blomsterplockarna Ă€r en pjĂ€s om Ă„ldrandets villkor, om olika sĂ€tt att förhĂ„lla sig till en kropp som inte lĂ€ngre Ă€r riktigt att lita pĂ„. Men allra mest om en yrkesverksamhet inom konstens domĂ€ner som visar sig bĂ„de anvĂ€ndbar och framgĂ„ngsrik, nĂ€r det gĂ€ller att hĂ„lla medvetandet om döden döden pĂ„ avstĂ„nd. Samtidigt Ă€r det hĂ€r skĂ„despelet utformat pĂ„ ett sĂ€tt som för tankarna till Becketts I vĂ€ntan pĂ„ Godot. HĂ€r utspelas handlingen dock inte pĂ„ nĂ„gon öde plats utan i stĂ€llet i uppehĂ„llsrummet pĂ„ en teater. Sex geronter har infunnit sig till en audition, dĂ€r var och en skall göra en improviserad pantomim pĂ„ temat "blomsterplockare vid vĂ€gkanten". NĂ„gon regissör att spela upp inför infinner sig dock aldrig. Man prövar tonfall som hĂ€mtade frĂ„n Shakespeare. Förloppet rymmer detaljer som kunde vara inlĂ„nade frĂ„n Strindbergs Drömspel. Efter hand stĂ„r det klart att blomsterplockarna under sin vĂ€ntan helt enkelt Ă€r mĂ€nniskor, vilkas liv utspelas med eller utan blomster i nĂ€ven lĂ€ngs en vĂ€gkant, som blir till en metafor för tillvaron i stort.Lars Amble har regisserat förestĂ€llningen och Sören Brunes skapat en scenografi fylld av en hel vĂ€gg med scenmodeller. Men det Ă€r ocksĂ„ vĂ€l sörjt för teateratmosfĂ€ren genom de högtalarröster som börjar redan i foajĂ©n och sedan fortsĂ€tter Ă€nda till förestĂ€llningens slut. HĂ€r blir Strindbergs Intima Teater Ă„skĂ„dligt uppkopplad pĂ„ Dramatens interna kommunikationssystem. Inte förlorar heller autenticiteten nĂ„got pĂ„ de skĂ„despelare som undan för undan intar spelplatsen. Lottie Ejebrants Jenny sitter dĂ€r redan frĂ„n början. Sedan infinner sig Kristina Adolphson, hĂ€r under namnet Stava, vidare Nils Eklund som skyddsombudssuppleanten Kim, Ingvar Kjellson, kallad Jakob, Inga LandgrĂ©s Margareta och till slut Ă€ven Jan-Olof Strandberg i en roll dĂ€r den forne teaterchefen tituleras Verner. Alla Ă€r vĂ€lmeriterade solister, som Amble sĂ€kert haft ett styvt jobb att tĂ€mja till lagspel.Att samtliga, utom möjligen Lottie Ejebrant, förutsĂ€tts vara i 75-Ă„rsĂ„ldern vĂ„llar ingen av dem nĂ„gÂra svĂ„righeter. TvĂ€rtom kan de skoja med sig sjĂ€lva och varandra, driva med teaterns konventioner, utdela nĂ„lstick inte minst mot hela regissörsskrĂ„et och utnyttja alla kunskaper de samlat pĂ„ hög om en teaters vanor och ovanor, sina egna och andras privatjag, mitt uppe i all uppstĂ„ndelsen till vad som svĂ„rligen kan ses som annat Ă€n en varm och vĂ€ldig björnkram omfattande hela verksamheten och en kĂ€rleksförklaring till scenkonsten som publiken fĂ„r mycket svĂ„rt att inte instĂ€mma i.Samtidigt passar skĂ„despelarna var för sig pĂ„ att renodla nĂ„gra drag, som kryddade med en hel del sjĂ€lvironi ger hela förestĂ€llningen dess speciella karaktĂ€r. Hos Lottie Ejebrant lyser ett mĂ„lmedvetet allvar igenom, grundlagt redan under utbildningen. Kristina Adolphson anlĂ€gger en aningen kyligt intellektuell mask över hela sin uppenbarelse. Medan Inga LandgrĂ© infogar sig bland de skĂ„despelare som varit med om det mesta och för vilka ingenting lĂ€ngre kan fĂ„ dem ur jĂ€mvikt. Nils Eklunds Kim identifierar sig sĂ„ starkt med sin arbetsplats att han nĂ€stan blir ett inventarium. IngÂvar Kjellson Ă€r yrvĂ€dret som kan fĂ„ den mest förstockade institution att sjuda av lösslĂ€ppt liv. Och Jan-Olof Strandberg ger en oemotstĂ„ndlig provkarta pĂ„ alla de mĂ„nga rollgestalter som under Ă„rens lopp hinner lagras pĂ„ en teater. FrĂ„n en vissen Tussilago till sjĂ€lvaste Kung Lear.Den som önskar kan givetvis se hela den hĂ€r uppsĂ€ttningen som ett kraftfullt inlĂ€gg i vĂ„r annars i hög grad ungdomsfixerade tid. Allt Ă€r dock inte bara lek, parodi, exempel pĂ„ skĂ„despelarkonst i den högsta skolan eller uttryck för roande gemyt. DĂ€r finns Ă€ven allvarligare strĂ„k, som har att göra med all den sjĂ€lvövervinnelse som mĂ„ste till hos den som inte har annat val Ă€n att acceptera sitt Ă„ldrande och vĂ€nja sig vid de förödmjukelser en sĂ„dan process innebĂ€r. Att varken vilja dö eller vara odödlig, som formeln lyder i pjĂ€sen. Men motvikten Ă€r heller inte den sĂ€msta: "att vara en krumelur i din teater" som det heter i slutscenen och dĂ„ syftar pĂ„ livet i stort. Eftersom blickarna samtidigt riktas uppĂ„t mĂ„ste det vara en annan regissör eller teaterchef Ă€n nĂ„gon vid denna fysiska institution verksam som avses. Och dessutom nĂ„gon som hör bön. Att döma av det överdĂ„diga resultatet i den hĂ€r instuderingen. BĂ€ttre kan det knappast bli.
Det hĂ€r Ă€r en recension. Ă
sikterna i texten Àr skribentens egna.
Blomsterplockarna av Erland Josephson|Strindbergs Intima Teater/Dramaten. Regi: Lars Amble. I rollerna: Kristina Adolphson, Lottie Ejebrant, Inga Landgré, Jan-Olof Strandberg.