Oväntade vägval av Viba Femba och Wollter
Udda kombinationer resulterar ofta i minnesvärda upplevelser. Vokalgruppen Viba Fembas framträdande med skådespelaren Sven Wollter blev en kväll med flera oväntade vägval.
Foto: Sven-Olof Ahlgren
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Sven Wollter gjorde entré i mörk kavaj, lösnäsa och damhatt modell äldre, sjungandes My way med sin rossliga, oefterhärmliga stämma. Den teatraliska effekten förstärktes när han, innan han hade sjungit klart, övergick till att deklamera en dikt. Utan lösnäsa och hatt gav han sig sedan in i närkamp med kvintetten.
Wollters karisma gjorde att han hamnade i blickfånget vare sig han deltog aktivt, satt och lyssnade på gruppens sång eller gravallvarligt berättade att man i Bohuslän har 100 ord för baksmälla, 117 ord för inavel men inte ett enda för genusdiskurs.
Alltmedan aftonen fortskred bjöd ensemblen bland annat på en märklig monolog om sjöfåglars namn, en sång om en skadeskjuten kråka, en fanfar till Konserthuset och en tolkning av Stings Field of gold. Den sistnämnda avbröts mitt i när Wollter istället började deklamera en dikt av den ryske revolutionspoeten Majakovskij.
Mot slutet av showen trollade Viba Femba fram en humoristisk a capella-version av Docenternas Puss, i sig en lustifik översättning av Princes gamla hit Kiss. Störst intryck gjorde dock Wollter när han läste upp dikter skrivna av bortgångne vänner och kollegan Kent Andersson.
Det hade kunnat bli pannkaka av alla dessa ingredienser, men istället blev det ett framträdande i två akter som sällan eller aldrig hamnade i återvändsgränder. Teater, poesi, humor och a capella visade sig passa ihop överraskande effektivt.
VIBA FEMBA & SVEN WOLLTER
Uppsala Konsert & Kongress, fredag 16 november
Uppsala Konsert & Kongress, fredag 16 november