Otydlig Così fan tutte

Mozarts och da Pontes opera Così fan tutte ("Så göra de alla", dvs kvinnorna, med undertiteln "Skola för älskande") kan med fog i dag ses som tonsättarens både mest och minst otidsenliga opera - samtidigt onekligen tidlös i sin problematik. Otidsenlig till följd av sin smått löjliga och föga trovärdiga - många skulle säga typiskt operamässiga - handling, därtill genomförd med tramsiga maskeradinslag som peruker och lösmustascher, tidsenlig för att den belyser högaktuella frågor som relationerna mellan könen, makt och strategier ur ett förrevolutionärt genusperspektiv. Vad är kärlek, vad erotik?

Lika obestridligt speglar operan tillkomsttidens hierarkier och patriarkat, dvs den föregivet manliga attityden. Dock är inget alltigenom entydigt, Mozarts musik lägger djuppsykologiska dimridåer och oanade djup kring huvudpersonernas ömsesidiga interaktion, och frågan är som så ofta i dessa sammanhang vem som egentligen styr vad och vad som utgör den verkliga drivkraften - man frestas att säga den grundläggande driften. I vilket fall som helst framstår ingalunda männen som segrarna i den lättsinniga vadslagningen om fästmörnas trohet, detta oavsett om man tolkar slutet som att paren återfinner varann och försonas (detta enligt originallibrettot) eller går vidare sina nya respektive. Oklarheten i verket är förvisso också en tillgång.

Huruvida operan skall upplevas som tidsenlig, dvs angelägen och provocerande för en modern publik, eller ej beror därför i hög grad på om och hur regissören lyckas närma sig och problematisera stoffet. Häri ligger den verkliga utmaningen: att gestalta den i mångas ögon både fördomsfulla och osannolika handlingen på ett sådant sätt att operan säger oss något om både vår egen tid och om tidlösa relationsfrågor.

Redan tidigt fick den 1790 uruppförda operan svårt att slå igenom och präglades av en strapatsrik receptionshistoria. 1800-talsmoralisterna - däribland Beethoven och märkligt nog också Wagner - stämplade verket som omoraliskt och osedligt eftersom trogen kärlek onekligen spelas ut mot utbytbar erotik. Först 1830 gavs Così på Operan i Stockholm för att därefter som i många andra länder åter hamna i malpåse.

I en tid då vi mer än någonsin diskuterar förhållandena mellan könen, när kärleken ifrågasätts och erotiken underordnas marknadskrafterna skulle operan kunna bli mera aktuell än många andra. Den har också under det senaste decenniet spelats förhållandevis ofta och lockar uppenbarligen både regissörer och publik. På Operan hade Ann-Margret Petterssons, från ett kvinnoperspektiv psykologiserande uppsättning från 1981 nypremiär 1993, Fredrik Annby satte upp en förhållandevis stiltrogen version på Drottningholmsteatern 2000, Stefan Herheim inscenerade verket i en lågvattenmärkt Café Opera-version på Folkoperan 2002 och Lars Rudolfsson presenterade nyligen en starkt bearbetad men häftigt engagerande mimversion i verkstadsmiljö på Orionteatern - alla på sitt sätt relevanta läsningar av en snårig men utmanande historia.

Hur förhåller sig då den nu aktuelle regissören, norrmannen Ole Anders Tandberg (känd från Operan genom sina uppsättningar av Prokofjevs Den brinnande ängeln och Ravels Barnet och spökerierna) till det lika lyriska som hedonistiska verket? Tandberg säger sig ta verket på djupaste existentiella allvar och drar paralleller med 70-talets sexualliberalism och dess psykologiska följder. Han är också uppsättningens scenograf.

Av handlingens ursprungligen tänkta spelplats Neapel märks inte mycket mer än de stiliserade cypresserna: här hotar ingen Vesuvius i fjärran. Inte heller Mozarts samtid - nu möts vi av svårbestämda kreationer av internationellt snitt, sjuttiotalistiska hippieskjortor och dito vanor samt tidlös smoking med fluga. En uppsjö tjänande bisittare av växlande obestämbart snitt figurerar. Scenrummet domineras av heltäckande gräsmatta, ibland draperad med flugsvamp, ibland med prästkragar, åter av ett labilt tältläger med campande festivalbesökare eller av ett rum med sittsäckar. Ellen Ruges ljus spelar stor roll och nyanserar känsligt det visuella samspelet, ibland sänks ett batteri av hotfullt blinkande lysrör ned från ovan. Återkommande fondmålningar med symmetriskt placerade kvinnogestalter, på en av dem lascivt positionerade kring en central vulva, utgör ibland bakgrund till det elejest realistiska spelet.

Problemet med uppsättningen är att den inte finner sitt stilläge och därför blir otydlig. Svårigheterna att jämka samman 1970-talets liberalism med 1790-talets ungflicksattityder skapar en obalans som rubbar operans i övrigt så symmetriska uppbyggnad. Visst kan handlingen framställas som en underhållande bagatell, men alltför mycket tramsigheter omintetgör intentionerna. Tandbergs regi känns därför spretig och hans försök att hålla samman mycket med symboliska både visuella och koreografiska symmetrier övertygar inte. De grundläggande frågorna lyckas inte heller Tandberg besvara och Così förblir det motsägelsefulla stycke det hittills har varit, nu draperat i välmenande men alltför lättköpta eller långsökta infall. Utmaningen kvarstår: övervinn fånerierna och fokusera ett tydligt budskap som berör en modern publik eller acceptera verket som den 1700-talsjuvel det är!

Behållningen blir därför denna gång huvudsakligen sångarna. Ett ungt garde med de karismatiska Peter Mattei och Maria Fontosh som starkast lysande krafter vitaminiserar med uppenbar spelglädje handlingen, vitalt sekonderade av Susann Végh och Jonas Degerfelt. Även intriganterna, hushållerskan Despina och filosofen Don Alfonso, görs med finess av den vid premiärkvällen tyvärr indisponerade Hilde Leidland resp. slitvargen Gunnar Lundberg.
Tandbergs regi gör det inte lätt för dirigenten, men Okko Kamu dirigerar Hovkapellet med väntad sammanhållen följsamhet. Stramt i tempo men också vaksamt, inte minst inför de viktiga fermaterna och tankepauserna också i musiken. Ett frågetecken kan denna gång möjligen resas för den ovanligt svordomsrika svenska textremsan - visserligen lär da Ponte ha varit libertin, men hade han månne inte ett elegantare språk?

Otydlig Così fan tutte

Övervinn fånerierna och fokusera ett tydligt budskap som berör en modern publik, eller acceptera verket som den 1700-talsjuvel det är, skiver Jan Kask om Così fan tutte på Kungliga operan i Stockholm.