Kornelia Wättervall ikläder sig rollen som den svartsjuka generalen i Shakespeares berättelse. Motparten Jago som sprider lögner omkring sig spelas av Niki Nordenskjöld.
I regissören Peter Barks uppsättning är det kvinnorna som styr, och männen är de förtryckta. Skälen är praktiska, ideologiska och konstnärliga, räknar han upp.
— Det är mest tjejer som spelar teater, och Shakespeares pjäser består mest av roller för män. Ideologiskt är det för att jag tycker det är viktigt med jämställdhet. Det är roligt att ge tjejerna de drivande rollerna, säger Peter Bark.
Det konstnärliga skälet rör pjäsens tema om manlig och kvinnlig makt och underkastelse. Peter Bark läste norska författaren Gerd Brantenbergs bok från 1977, Egalias döttrar. Den utspelar sig i ett framtida Egalia där kvinnorna har makten.
— När jag bestämde mig för att byta roller utspelar sig pjäsen i ett matriarkat och var finns det? Jo, i framtiden. Det blev Egalia i stället för Venedig.
Skrev om i manus
Har ni upptäckt någon intressant konsekvens av rollbytena under repetitionerna?
— Mindre än man tror kanske. När man väl sätter i gång är det inte så märkligt egentligen. Det handlar om hur man agerar i den här stunden, mer än hur man står eller hur man pratar.
— Men jag fick skriva om en hel del. Då upptäckte jag att det finns väldigt många synonymer för kvinnliga prostituerade, men få för manliga. På samma sätt finns många synonymer för manliga skurkar, men få för kvinnliga.
Likadant för 400 år sedan som i dag, alltså?
— Ja, precis.
Det andra spåret i uppsättningen handlar om tillit. Bristen på detta visar sig i pjäsen, menar Peter Bark, vilket leder till förskräckliga ting.
— Jag blir så arg på att Othello inte går till Desdemona och frågar om otroheten. Tilliten är livsviktig.
Shakespearetraditionen hos Spegelteatern har en historia som går tillbaka 21 år i tiden, varav sju vid Steninge slott. De allra flesta åren har det handlar om komedierna. Men både Hamlet och Macbeth finns i spellistan.
— Othello var den bästa av de pjäser som finns kvar, helt enkelt, säger Peter Bark, om sitt pjäsval.