Att rollerna i båda verken utgörs av ensamma, utsatta par understödda av stor orkester är en yttre likhet utöver de skildrade extrema kontrasterna: hos Bartók de djupt liggande, tidlösa psykologiska motsättningarna mellan den mytologiserade kvinnan och den mytomspunne mannen, hos Bernstein diskrepansen mellan fasad och realitet i den amerikanska femtiotalsdrömmen. Det ena paret nygift, det andra fast i frusen vardag.
Bartóks verk, uruppfört 1918, känns förvånansvärt modernt. Komponerat före första världskriget återspeglas mycket av det sönderfallande Europa och tidens ångest även om operan utspelas i mytisk tid och gestalterna är tidlösa arketyper. Kvinnans obetingade kärlek och nyfikenhet, hennes tilltro till framtid och gemenskap grusas av Blåskäggs dystra förflutna allteftersom de låsta dörrarna öppnas.
Medan Blåskägg förväntar sig att Judit skall sluta fråga och bara älska kräver hon i kärlek och hängivenhet att få veta allt om honom. I Mathias Clasons läsning utgör Judit den starka kvinnan mot vilken mannen är maktlös: i takt med att ljuset släpps in i den dystra borgen går dramat mot sin ödesdigra upplösning, i den aktuella versionen med en överraskande vändning som tycks antyda kvinnans frigörelse.
Dock är spelet mellan de båda raffinerat i mångtydiga undertexter, något som Clasons regi väl lyckas vitalisera. Terje Stensvold (känd främst som Stockholmsoperans sentida Wotan) gör den litet otacksamma rollen som Blåskägg med både pondus och känslighet, Paulina Pfeiffer Judit med obetvinglig målmedvetenhet.
Som lättsam kontrast till det dystra spelet känns Bernsteins Trouble in Tahiti. Berörs man starkt av Bartóks expressiva orkestersats och handlingens dunkla innebörder flimrar Bernsteins musikalnära följsamhet och rytmiska driv hastigt förbi. Även om det även här finns kvaliteter nöjer de sig med ytan, de proffsiga koreografiska och visuella fyndigheterna och Ola Eliassons och Susann Véghs engagerade utspel till trots.
I båda fallen står Clason för såväl regi som scenografi och kostym: är Blåskäggs inramning mörkt klaustrofobisk speglar den i Trouble i Tahiti decenniets framtidsoptimism. Även Hovkapellet under Gregor Bühl växlade övertygande mellan ytterligheterna.