Innan den österrikiske dramatikern Werner Schwab dog på nyårsnatten 1994, 35 år gammal, hann han skriva sexton pjäser på fyra år, bland annat komedin ”Presidenterna”. Här har tre städerskor i kritvita rockar samlats för att fira Ernas nya färg-tv (begagnad) och pälsmössa (från soptippen). Förebrådd för sin snålhet påtalar hon hur svårt det är att skaffa en livsnjutning när sparsamheten har satt sig i ryggmärgen. Varierat religiösa bär de tre på all världens skit, särskilt Mariedl, som lever för sin kärlek till nästan och sätter stor ära i utförandet. Allra helst hos det fina folket stoppar hon händerna i toaholken för att hindra stopp - en bajshantering så normaliserad att hon jämför den med ett handslag.
Det är i den bilden som Staffan Valdemars Holms inspirerade föreställning tar form och uttryck, med Bente Lykke Møllers skärt kliniska vägg som kontrast. Det är bajs i varje utandning, ett frosseri i fekalier, uttömda och upplockade. Någon vädjar om nummer två, vilket tycks som förgjort, då Schwab bygger sin civilisationskritik i en exkrementernas sinnebild, på en gång underhållande, smärtsam och oupphörligt poetisk. Dass som fylls över bräddarna, liken som uppdagas i varje källare.
Erna (Stina Ekblad) tar hårdast på saker men när ett litet hopp om den fromme slaktaren Wottila. Grete (Lena Endre) är den mest jordiska av de tre men gömmer ändå sina brister bakom försynen, medan Mariedl (Ingela Olsson) gapar stort och ser en möjlig uppenbarelse i varje scen. Första aktens hetlevrade högmässa följs av en andra med försoning över vin och några epokgörande utsagor om idealiserat filmtittande, som leder vidare in i ett drömspel. Kvinnorna iscensätter sina högsta önskningar, burna av språket, tyngda av traditionen och kluvna mellan självbevarelsedrift och de ”spjuveraktiga” männens spelade respekt och illa dolda drifter. Här sparas inte på apparaturen. Från joddel till sedelärande schlagers och slutligen en opera över de blodbesudlade.
Werner Schawbs text är ett mästerverk som tillåter skådespelarna sitt fulla register. Ekblad, Endre och Olsson tävlar om tiden, men i besjälat samspel, de försöker aldrig övertrumfa varandra. Med gränslös energi och obruten närvaro lever de i varje bild, från realitet till paroxysm till dröm. Slutligen är det Mariedl som demaskerar livslögnen, tar ner dem från tronen, åter till den avgrundsdjupa jämmerdalen, med bajset rinnande längs ryggen. Så där, en text och tre aktörer som tar oss med ner i äcklet för att hämta upp skönheten. Det är svensk teater av internationellt märke och en sällan sedd skådespelartriumf.
unt@kultur.se