Orfeus i underjorden operett total på Folkoperan
Carina Reichs och Bogdan Szybers scenografi till Orfeus i underjorden på Folkoperan i Stockholm är smått genialisk. Detta är operett total, med överlag goda sånginsatser och en dynamisk dirigent, skriver Folke Freund.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Folkoperan, Stockholm: Orfeus i underjorden, en föreställning av Carina Reich, Bogdan Szyberoch Peder Bjurman, fritt efter Jacques Offenbach. Musik: Jacques Offenbach, libretto: Hector Crémieux, idé, regi, kostym och scenbild: Carina Reich och Bogdan Szyber. I rollerna: Joaquin Munoz, Agneta Eichenholtz, Ulf Lundmark, Paula Hoffman, Miriam Treichl, Michael Weinius, Andreas Skjönberg, Niclas Stureberg, Dag Andersson. Folkoperans kör och orkester (violinsolist: Dag Alin). Dirigent: Kerstin Nerbe
Operapubliken är i dag mera tolerant och vidsynt, åtminstone i synen på vad som är "god musikkultur". När Orfeus i underjorden framfördes på Stockholmsoperan 1922 — med den store Max Reinhardt som gästregissör — blev det en skandalsuccé. Ett seriöst operahus skulle inte få sätta upp "lättsinniga operetter", ansåg snipiga "finsmakare". Om detta kan man läsa i Karin Helanders avhandling Opera som teater.
Under åren 1922—1955 spelades operetten hela 247 gånger på Kungliga Teatern. Nu återkommer detta pionjärverk i genren, denna gång på Folk-operan.
Ohyggligt produktiv
Offenbach (1819—1880) var cellist, dirigent och teaterchef. Som kompositör var han ohyggligt produktiv, cirka 100 operetter och en opera. En Paristidning skrev att "monsieur Offenbach komponerar i regel tre valser före lunch, en mazurka efter middagen och fyra galopper däremellan". Han var inspirerad av klassisk opera och inte för inte kallade Rossini honom "Mozart på Champs-Elysées". De flesta verken är i dag bortglömda, men Sköna Helena, Pariserliv och Storhertiginnan av Gerolstein — liksom Orfeus! — har stått sig. Hans bästa sceniska verk är operan Hoffmanns äventyr.
Klassisk myt
I den klassiska mytologin var Orfeus en skald som med sin betagande sång kunde förtrolla t o m vilda djur. När hans älskade hustru Eurydike dog, följde han henne till Hades och lyckades få henne tillbaka på villkor att han under återvägen inte vände sig om. Han klarar dock inte detta, och Eurydike måste därför återvända till dödsriket.
Orfeus sorg vänder sig nu mot alla kvinnor, hans slut blir våldsamt: han slits i stycken av guden Dionysos orgiastiska menader (kvinnliga dyrkare).
Orfeus-myten torde vara ett av musikteaterns mest populära ämnen. Även som komisk version har myten använts länge. Men krönet på alla Orfeus-parodier är Jacques Offenbachs Orfeus i underjorden (1858).
Offenbach, som själv vände upp och ner på den antika myten, skulle nog ha haft svårt att känna igen handlingen i Folkoperans version, men jag är övertygad om att han skulle ha gillat uppsättningen! Han var ingen rigid snobb.
Lilla döden
I Reichs och Szybers version befinner vi oss på Kabarén La petite mort ("Lilla döden", dvs orgasm ?). Ägaren Stavros driver sina artister hårt. Ett nytt stjärnskott, Eurydike, har gjort sin debut. Orfeus, hennes pojkvän eller sambo, kommer för att hämta hem henne, artisterna gör allt för att hindra honom. Eurydike gör succé och får smak för artistlivet, hon vill nu förverkliga sig själv! Orfeus inser att han inte har något att hämta och drar ?
Scenografin är smått genialisk: Operett total! Hela salongen är förvandlad till kabarélokal, scenen på kortsidan, publiken vid långbord (!), där artisterna kan agera och skapa en otrolig och exceptionell kontakt med publiken. Regin är som en "galopp infernal", t o m rena cirkusinslag förekommer: trapetsartist och jonglör. Klokt nog har Reich & Szyber & Bjurman reducerat originalets många, långa och tröttande dialoger till ett minimum, här finns inte en tråkig sekund. Musiken — schlager, kuplett, parodiska citat, galopp, can-can (som återkommer flera gånger) — är oemotståndlig.
Kostymerna är granna, karaktärsanpassade, sexiga.
Goda sångare
Sångarna gör överlag mycket goda insatser. Agneta Eichenholtz med sin lätta, ekvilibristiska koloratursopran är helt outstanding som Eurydike, nästan i paritet med Natalie Dessay i Lyonoperans uppsättning av Orfeus (1997), alltså i världsklass. Som hela föreställningens katalysator gör Ulf Lundmark en stark insats som kabaréägaren Stavros. Artisterna Ma (Paula Hoffman) och Desirée (Miriam Treichl) är förföriska, Schwartz (Michael Weinius) och Blue (Andreas Skjönberg) virila gamänger. Zig som jonglör och dansare (Niclas Stureberg) och Zag som mimskådespelare (Dag Andersson) imponerade med sin bländande teknik. Orfeus (Joaquin Munoz) har en otacksam roll, den är liten och färglös, man förstår att han inte kunde förtrolla Eurydike — och inte heller mig. Även kören imponerar, vokalt och stundtals t o m dansant.
Dynamisk dirigent
Orkestern sitter på balkongen, trots detta fungerade synkroniseringen med sångarna alldeles utmärkt. Detta är den dynamiska och tydliga dirigenten Kerstin Nerbes stora förtjänst! (Jag skulle gärna vilja se henne dirigera någon av våra symfoniorkestrar i ett franskt program.)
En bättre medicin mot höstdeppighet än Folkoperans Orfeus har jag svårt att tänka mig! Publiken vacklade lyckligt omtumlad ut på Hornsgatan.