Det råder tivolistämning och karnevalsyra på Stockholms stadsteaters Stora scen. Med premiär i fredags kväll ger man nu Shakespeares komedi Trettondagsafton i en fartfylld föreställning med starka färger. Den överdådiga inramningen är Charles Kororlys förtjänst. Han har skapat fantasifulla kostymer av återanvända klädespersedlar. Ögonfägnaden ger hela uppsättningen dess alldeles egen signatur. Scenografin med en rund spelplats omgiven av manshöga vallmoblommor är även den Korolys. Regissören Susan Taslimi har med bistånd av Hugo Hansén lagt tyngdpunkten vid personförväxlingarna och leken med könsidentiteter i dramat.
Resultatet är en drygt tre timmar lång farskarusell, textnära, med balkaninspirerad musik av Martin Östergren och en ljussättning helt i pjästolkningens anda. Grovkomik växlar med skir poesi. Den skimrande Shakespearesonetten Shall I compare thee to a summer’s day är ett välvalt tillägg. Här finns både lycklig och olycklig kärlek. Men mest av allt en väldig och uppsluppen oreda, lika mycket självförvållad som igångtriggad av den närmaste omgivningen. Alla är delaktiga i den galenskap som har hela förloppet i släptåg. Narren i pjäsen kanske allra mest. Men den rollen kan också ses som en författarens representant i ett skeende som inte utesluter vare sig sadism eller grymhet.
Det senare hör samman med skådespelets Malvoliotema. Malvolio är hovmästaren, vars öde är att inte veta sin plats i den sociala hierarkin. Må vara att han är en smula kolerisk till sin läggning. Men hans självbild har mest av allt med människovärde att göra. Det ger de förödmjukelser och kränkningar han utsätts för en extra svärta. Här finns dramats odiskutabelt tragiska dimension. Peter Haber gestaltar rollen med heroisk målmedvetenhet. Att den inte blir riktigt integrerad i föreställningen kan inte läggas honom till last. Det har snarare att göra med helhetsgreppet i instuderingen.
Desto mera är det här Sofia Ledarps och Pia Johanssons pjäs. Sofia Ledarp dubblerar både som Viola, stundvis förklädd till Cesario, och som Sebastian med energi och utstrålning så man baxnar. Här har hela uppsättningen sitt givna kraftcentrum. Ledarps förmåga att fylla hela scenen med närvaro så fort hon visar sig imponerar storligen. Pia Johanssons Narr går heller inte av för hackor, antingen hon uppträder som ordvrängare, orosande eller skapar hjärteknipande gemyt i största allmänhet. Sångnumren hör till höjdpunkterna. Henrik Norlén är en nedtonad Orsino, kanske huvudsakligen kär i kärleken. Nadja Mirmirans Olivia blir allt vackrare att se på ju mer hon älskar. Lena T Hanssons Maria är en bustjej med sju skinn på näsan. Föreställningen får en omisskännlig trettondagsanstrykning av Ralph Carlsson, Ulf Eklund och Christer Fant i rollerna som Sir Toby, Tobias Rap och Fabian. De är de tre vise männen i en helt egen tappning.
Naturligtvis har också bisexualiteten, homoerotiken och alldeles vanlig åtrå till det andra könet sin givna plats i helheten. Trettondagsafton är en pjäs som både förnöjer och väcker funderingar.