Ord kan göra rejält ont

Det kan vara dags att en smula nyansera de schabloner som brukar dyka upp, när Lars Norén är på tal. Den som följt hans dramatik under senare år har sett, hur nya tongångar fått fäste och brett ut sig. Och detta också när flera av de allra tidigaste pjäserna satts upp. Kia Berglund var först med Teater Giljotins föreställning av Modet att döda. Även andra regissörer har lyft fram dimensioner i texterna, som placerar försonligheten och empatin i förgrunden. Och ett därmed förknippat synsätt med livets skörhet och bräcklighet som en ofrånkomlig del av världsordningen. Mest öppet kommer dessa tonfall dock fram i den dramatik av nyare datum som går under namnet Terminalpjäserna. Flera av dem har Norén själv iscensatt.

Denna mera avspända atmosfär sätter även sin prägel på Dramatens i dagarna premiärvisade uppsättning av Om kärlek. Sara Giese är regissör för den helt nya Noréntexten som eftertänksamt och varligt skildrar människor utan stora åthävor och deras försök att hitta en smula livskänsla och styrsel i en alldaglig verklighet. Och uppnå en smula värdighet. Det räcker med liv som pågår och de utmaningar, drömmar och sätt att inrätta sig som de flesta delar, tycks vara författarens mening. Här finns dramatik så det räcker för den som är beredd att lyssna noga. Atmosfären är viktigare än orden. Ibland är det bästa helt enkelt att tona ner det verbala innehållet till ett minimum. Ord kan göra rejält ont och då är tigandet att föredra.

Om kärlek är en pjäs om några medelålders par, deras inbördes relationer, sätt att kommunicera, anpassning till familjemönstret, förhållande till barn och alla de tillkortakommanden som uppstår mitt i all oförmåga, otillräcklighet, villrådighet. Det utmärkande för Norén i dennes pågående, sena fas i författarskapet är att han varken skuldbelägger eller moraliserar. De törnar som livet ger är tillräckligt många ändå. Tillvarons hårdhänta sidor är inte mycket att göra åt. Vem har under sådana villkor rätt att döma? Lars Norén tar sina gestalters parti, män som kvinnor. Människosaken är det viktiga, som Ibsen sade om Ett dockhem. Ingenting är enkelt och det är onekligen en klok utgångspunkt.

Så blir det också en medkänslans diktare som för ordet. Det gäller rollerna men syftar också på publiken. Magnus Roosmann lösgör sig inledningsvis som en bland åskådarna, vilken som helst, tittar upp mot publiken för att se att den är med. Den gesten är uppsättningens kanske mest betydelsebärande inslag. Men varje livsöde på scenen rymmer också en undertext i förståelsens tecken. Barnlösheten är Tanja Lorentzons stigma och det kan den tillkämpade glättigheten på slutet inte dölja. Christopher Wagelin har all möda i världen att hantera sitt väldiga inre övertryck av uppgivenhet, ensamhet och sorg. Malin Arvidsson visar hur sårbar övergångsfasen kan vara, när ett nära förhållande upphör. Hos Mattias Silvell blir hela tillvaron nästan helt övermäktig, när den kvinna han väntar barn med gör abort. De skyddslösa, oönskade barnen är ett viktigt inslag i pjäsen. Det namngivna skilsmässobarnet Elias bär syn för sägen. Men även beroenden och bindningar som lever kvar också efter det definitiva uppbrottet hör till grundmönstret, som Jan Lundberg mycket lyhört givit en scenografi, som för tankarna till en labyrint.

När Lars Norén låter sin blick vila på människorna som vistas där, räknar han alltså in även åskådarna. Att som publik på så sätt bli delaktig och sedd är en i hög grad värmande upplevelse. Det här är en riktig kärleksföreställning.

Ord kan göra rejält ont

Det är med stor empati Lars Norén skildrar människorna i Dramatens uppsättning av Om kärlek, skriver Bo-Ingvar Kollberg.