Önskerepris med nya accenter

Det är en önskerepris som tar plats på scenen, när Uppsala stadsteater sedan i fredags kväll åter har succén från i våras, Tjuven, på repertoaren.
Den iscensättningen var ett stordåd där Linus Tunström som regissör visade vilket teaterkunnande han är mäktig. Efter en sådan fullträff behöver han inte längre bevisa någonting.

Fortsättningsvis räcker det att han visar sin förmåga att handskas med teaterns uttrycksmedel. Sedan förra gången har två av aktörerna ersatts med nya skådespelare. Mats Blomgren har trätt till i rollen som Fredrik Jonsson Lök, den arbetsskygge slarvern och suputen som hellre tillfredsställer sina lustar och låter svångremmen vina över barnen än vill göra ett vettigt handtag. Också en av pojkarna i den tolv ungar omfattande barnaskaran har en ny innehavare. Det är Fredrik Meyer som nu gör Eugen och kompletterar framträdandet i några uppgifter till.

Skillnaden märks tydligast hos Mats Blomgren. Med den tidigare innehavaren Antti Reini fick rollen i kraft av Reinis finlandssvenska idiom en lite säregen, aningen exotisk ton. Nu framstår Fredrik Jonsson Lök i stället som bergfast förankrad i den vardag av materiell och själslig misär som kännetecknar den utsatta Sunnefamiljen. Även om fantasin och den skönhet som tar sig språkliga uttryck är motkraften till all tyngd och plåga som präglar de här människornas liv, får ondskan därmed också större utrymme. På samma gång är incestmotivet inte längre någonting som bara antyds. Det ger hela första delen av föreställningen större spännvidd. Om också regin därmed även håller tillbaka en del av all den oregerliga energi som förut strömmade ut från det till värmländska Sunne förlagda avsnittet av dramat.

Linus Tunström har givetvis haft en speciell tanke med ett sådant tillvägagångssätt. Delar av detta märks före paus. Men i föreställningens senare avdelning blir det helt uppenbart att hela balansen omfördelats så att uppsättningens färdriktning betydligt mera än i våras vetter mot slutscenen. Det har inneburit att den nya instuderingen blivit en mer än delvis annan pjäs. Tyngdpunkten är nu i hög grad förlagd till textens far och son-motiv. Därmed upptar även Bengt Nilsson i rollen som Johan, romanförfattaren Göran Tunströms alter ego, avsevärt större del av utrymmet. Det i våras aningen utdragna Uppsalaavsnittet har dessutom tätats till väsentligt. Hela iscensättningen har på så sätt blivit mera sammanhållen. Och inte minst tydligare. Men för den skull inte mindre gripande.

Förändringen av accenter, där även några delar av texten flyttats om, betyder att Shima Niavarani inte får den allt dominerande roll hon hade förut som Hedvig. Ändå är hon minst lika bra som vid förra tillfället. Det gäller för övrigt också de övriga skådespelarna. Men nu kan man utan vidare hävda, att Tjuven blivit Bengt Nilssons och därmed huvudrollen Johans föreställning. Något säger mig att det var så Linus Tunström tänkte sig att det skulle vara från början.

Repetitionerna inför reprisen har inneburit möjligheter för honom att fördela om, utveckla, förtydliga och fördjupa. Det är vad han åstadkommit och resultatet är även denna gång en gudabenådad teatermakares verk. De som såg Tjuven förra gången skall inte försumma tillfället att ta del av vad en regissör kan göra för att få en redan överväldigande iscensättning att bli ännu bättre, men framför allt annorlunda. Och de som missade pjäsen i våras måste givetvis ta tillfället i akt att få uppleva vilken scenkonstens magiker Linus Tunström är. Med teaterns uttrycksmedel helt i sin hand.

Önskerepris med nya accenter

Det är en på flera sätt annorlunda pjäs som tar plats på scenen, när Uppsala stadsteater nu har nypremiär på Linus Tunströms iscensättning av Göran Tunströms Tjuven, skriver Bo-Ingvar Kollberg.