Omvänd rasism hanteras med humor

Under sin tid som regissör på Uppsala Stadsteater lyckades Birgitta Englin som få ställa teaterns dörrar på vid gavel ut mot verkligheten i Uppsala och locka en ny publik. Hennes adaptering år 2001 av Sofokles Elektra till aktuellt familjedrama i arabisk invandrarmiljö fick flera utmärkelser.
När Birgitta Englin blev chef för Riksteatern fortsatte angelägenhetsprojektet Elektra där, i samarbete med Uppsala Stadsteater och Fryshuset. Elektra gav Elektras systrar. Sedan ville invandrarkillar att det hedersförtryck också de tvingades leva i skulle diskuteras. Och därefter ville ungdomarna att deras föräldrar också skulle engageras i en diskussion. Det är trots allt familjefäderna som har makten att bryta hedersförtrycket. Därför är diskussion med dem mest angelägen, men också svårast.
Resultatet blev Elektra show med urpremiär på Uppsala Stadsteaterns scen Ettan i fredags. Iscensättningen är en prat-show i invandrarmiljö. Problem med anpassning till svenska förhållanden och problem med ryktesspridning bland de egna landsmännen i det nya hemlandet skildras, dels i pratshowens form, dels fördjupade i de familjeliv som finns bakom pratshowens gäster.

De fyra skådespelarna Hassan Brijany, Fikret Cesmeli, Lolo Elwin och Leila Haji går snabbt ut och in i roller som programledare, reporter, problemgäst och familjemedlem, hela tiden ålders- och könsöverskridande. Också språket växlar, för det mesta svenska med brytning, men de invandrargrupper det handlar får också tala sina egna språk såsom turkiska, arabiska och persiska. Samspelet mellan de fyra är lysande. Rollgestaltningarna är genomlysta. Särkilt i de familjeliv som spelas upp blir de fyra skådespelarna ett med sina gestalter och väcker mycket sympati och förståelse.
Elektra show lyckas ta tag i en kärnfråga knappt någon vågar beröra i den svenska debatten kring hederskulturen: invandrares isolering är ett problem och diskuteras ofta i medier. Sällan diskuteras däremot den omvända rasism gentemot det svenska som denna isolering - delvis självvald, delvis påtvingad - resulterar i.. Ämnet är farligt, men hanteras i Elektra show på det förmodligen mest effektiva och gränsöverbryggande sättet. Med mycket humor och självironi, men samtidigt med identifikation och sympati för alla gestalter. Michael Cockes regi fördömer inte, utan vill skapa förståelse och inbjuder till kommunikation. Föräldrars anpassningssvårigheter till det svenska får psykologiska förklaringar, samtidigt som deras inskränkta förhållningsätt inte ursäktas.
Det är en skickligt iscensatt diskussion om fördomar som tar form framför och bakom kamerorna i Elektra show. Spelplatsen är inspirerad av Ibo-show, en turkisk blandning av Ricky Lake och Söndagsöppet, totalt okänd för svenskar, men möjlig att se över hela Europa via parabol. Elektra show blir på så sätt del av en subkultur som många invandrare tar del i, men som de flesta svenskar står helt utanför.

Parabolen blir i Elektra-show en viktig symbol för invandrargruppers isolering och rädsla för de normer och värderingar som styr i det nya hemlandet, en symbol för avståndet mellan invandrare och svenskar i allmänhet, men specifikt mellan föräldrar och deras försvenskade barn.
"Parabolen är mina öron och ögon", säger mamman i en av de familjer som gestaltas. Modern - denna gång i Lolo Elwins övertygande gestaltning - är blind och döv för sitt nya hemlands livssätt och sina barns böner om hjälp för att hitta sätt att integrera kärleken till föräldrarna och det gamla hemlandet med kärleken till det land och den kultur där de vuxit upp och har sina vänner.
Låsningarna mellan många invandrarföräldrar och deras barn som så skickligt avlyssnats av textförfattarna verkar i grunden inte handla om konflikter mellan föräldrar och barn eller konflikter mellan kulturer. Det handlar om rädda människors förträngningar och låsningar, behovet att bli älskad och skräcken för att förlora fotfästet. Vad alla föräldrar i Elektra show har gemensamt är att de saknar fäste. Och de kan inte kommunicera med sina barn om denna rotlöshet, eftersom den är förknippad med alltför stor smärta och skuld.

Rasism föds ur rädsla, så också den omvända rasism som invandrare kan visa prov på gentemot svenskar. Elektra show iscensätter effektivt denna rädsla. Däremot ges inga svar på frågan hur denna rädsla ska överbryggas, så att föräldrar vågar berätta för sina barn vilka de är och vad för slags liv de skulle vilja leva, om de inte vore så snärjda i patriarkala strukturer, grupptryck och skuldkänslor gentemot det övergivna hemlandet. Men barnen ställer alla en fråga som också är början på svar: Vem är du?

Omvänd rasism hanteras med humor

Elektra show lyckas ta tag i en kärnfråga knappt någon vågra beröra, den omvända rasism som invandrare kan visa prov på gentemot svenskar, skriver Anna Nordlund.