Omvälvande Clownen Jac
De lysande aktörerna gör Clownen Jac till en omvälvande upplevelse, skriver Bo-Ingvar Kollberg.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Pjäsen bygger på Hjalmar Bergmans roman från 1930 och det är Rickard Günther som svarar för både dramatisering och regi. Det centrala avsnittet är givetvis den clownkatekes som brukar betecknas som författarens bokslut över sitt konstnärskap när diktarådran började sina. Där finns en livsrevision som går till rätta med skapandets förutsättningar. I den ingår det mesta. Från det stoff som hämtats ur det egna livets tillkortakommanden till sådant som har med det behagsjuka förhållandet till publiken att göra.
Allt är inte självförebråelser. Det ryms en självmedveten stolthet över hantverket och en syn på konstnärskapet som trots dess självförbrännande konsekvenser ändå är det enda som håller det mänskliga inom oss vid liv.
Men allra viktigast är den skräck som utgör själva instrumentet i yrkesutövningen. Och en nästan lika stor skuld efter en försmådd kärlek i en värld utan förlåtelse. Där i stället vedergällningen blir det straff som ger sin särskilda tyngd åt människans lott i en oresonlig tillvaro.
I den mån skräcken eller skulden kan lindras sker det genom medlidande. Hjalmar Bergmans text rör sig på de djupaste av vatten, när den nagelfar konstnärskapets men även det mänskliga levandets pris.
Det förunderliga med Rickard Günthers iscensättning av detta mäktiga livsdrama är att det genomförs med sådan luftighet och lätthet, att själva den sceniska gestaltningen långa stunder blir en enda kraftfull vederläggning av
den av tyngd och plåga präglade livskänsla som utgör den här föreställningens grundatmosfär.
Man får intrycket av att såväl Sven Wollter som Lars Lind gripit tillfället att möta pjäsens problematik med sina egna erfarenheter från två långa skådespelarliv. På så sätt är initiativet deras när de låter de sceniska uttrycken triumfera över de livets grundvalar som författaren gick till mötes med öppen blick medan han skrev sin roman. Och hela pjäsen blir en enda lång katekes om konstens förmåga att trotsa till och med döden.
Det talas om konstnären som narr i den här föreställningen, om villkoren för att sälja sin medmänsklighet och om skillnaden mellan konsten som fästmö eller som svärmor. Den med bjällror utrustade skallran är försedd med Mefistofeles ansikte.
Samtidigt som den blir clownens särskilda attribut, framstår den mera som en magisk trollstav än som tecknet för en pakt där människosjälen sålts till djävulen.
Vara modig eller feg lyder frågan, och svaret handlar om modet att spela feg. Sven Wollter tvättar av sig det vita sminket medan Lars Lind lägger ut det i ansiktet och övertar den lediga clownkostymen. Publiken får bevittna hur konstnären går i och ur sin roll och bakom masken är den sårbara och utsatta människan hela tiden synlig.
Även Lisa Wollter som dottern har sin givna plats i detta framförande där själva föreställningen får vara svar nog på spörsmålet om clownlivets mål och mening.
Hjalmar Bergman säger inte bara farväl till sin barndom, uppväxten och alla minnen. I likhet med Sinbad sjöfararen i berättelsen för dottern Sanna är också Clownen Jacs eget livsfacit ett skeppsbrott.
Men så länge narrkonsterna består med sina ömsesidiga möten mellan clownen och hans publik, finns det ingen anledning att ge spelet förlorat. Med hjälp av sina lysande aktörer låter Rickard Günter åskådarna vara med om en benådad teaterkväll, där allt sker på scenkonstens villkor. För en sådan omvälvande upplevelse är det svårt att inte falla till föga.