Det börjar i tystnad. De fyra skådespelarna frusna, stela likt skyltdockor i Fridjon Rafnssons bländvita scenrum. I denna vithet de två paren, robotlikt stirrandes med sina tomma själlösa blickar, instängda i vad som känns som en flera minuter lång och pinsam, tystnad. En bild av det borgerliga vardagsrummet som en inredningsdesignad men innehållslös ekokammare. Och ekar gör det i Roland Schimmelpfennigs pjäs.
När paren väl börjar tala med varandra börjar de ständigt om, upprepar, avbryter och kommenterar skeendet på scen. De blir varandras ekon. Det handlar om läkarparet Karin och Martin, som efter att ha arbetat sex år i Afrika nu återvänt till hemlandet. Efter sig i det krisdrabbade afrikanska landet har de lämnat ett föräldralöst barn till vilket pjäsens andra par, Frank och Lisa, skickat pengar. När paren för första gången på många år återser varandra kommer det alltmer intensiva samtalet att kretsa kring det kvarlämnade barnet, det komplicerade förhållandet mellan Afrika och västvärlden.
I förgrunden står hela tiden en Barbieliknande Peggy Pickit-docka och en afrikansk träskulptur, schablonbilder av västvärldens ytliga konsumism och Afrikas naturnära primitivism.
Schimmelpfennig är en av Europas just nu mest framstående dramatiker. Med Peggy Pickit ser Guds ansikte har han skrivit en ömsom poetiskt gåtfull, ömsom absurt komisk text. Det handlar om hur världens konflikter tar sig in i vårt vardagsspråk. Men pjäsen öppnar också upp mot andra, mera metaforiska, betydelsebottnar. Det är en öppen, men samtidigt tydlig text, som i Olof Hansons regi blivit en tankeväckande, men ibland nästan lite sluten och tillknäppt föreställning.
Mot slutet av föreställningen vänder hela det bländvita vardagsrummet upp och ner på sig själv. Men i sin helhet blir aldrig uppsättningen på Teater Galeasen riktigt så uppochnervänt omtumlande, om än lite välbehövligt omskakande. Vilket väl i och för sig är alldeles gott nog.