Ömsinta livsöden i höstkylan

Uppsala stadsteaters fredagspremiär Mentalsköterskan av Sigrid Herrault lyser upp i höstkylan och gör publiken varm till sinnes, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Mentalsköterskan Uppsala  Stadsteater
På bilden: Sanna Krepper

Mentalsköterskan Uppsala Stadsteater På bilden: Sanna Krepper

Foto: Urban Jörén

Teater & musikal2010-10-17 06:17
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

 Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Mentalsköterskan av Sigrid Herrault. Regi: Johan Wahlström, scenograf: Marika Åkerblom, kostym: Jenny Nordberg, dramaturg: Marie Persson Hedenius, mask: Pelle Åkerström, ljud: Thomas Hedquist, ljus: Mats Öhlin. I rollerna: Sanna Krepper, Viveca Dahlén, Gustav Levin och Crister Olsson. Mänsklig skröplighet och alldagliga tillkortakommanden är ett tacksamt ämne. Vi känner igen oss själva, men kan ändå säga att det handlar om andra. Det oavlåtliga flödet av nya strömningar och stämningar, ständiga krav på anpassning och ett högt livstempo ställer till förtret. Inte är det lättare inom psykiatrin. Skolbildningar och terapimetoder stretar åt olika håll.

Så ser skärningspunkten ut i Uppsala stadsteaters Mentalsköterskan av Sigrid Herrault, fredagspremiär på Lilla scenen. Komedi kallar författaren sin text och en sådan kan behövas denna kalla höst. Regissören Johan Wahlström har blick för livets dråpliga sidor men är också lyhörd för nyanserna, som finns i alla mänskliga relationer. Och visst tål de inom psykiatrin verksamma att skojas med. Dessa samhällets varma famnar, tröstare och problemlösare är det dagliga livets verkliga heroer, var och en i sin funktion.

Sigrid Herraults pjäs utspelas både på en psykiatrisk avdelning, ute i vardagen och hemma hos en av de anställda. Sin spelmotor får föreställningen av spänningen mellan arbete och fritid, patient och vårdare och mellan friskt och sjukt. Gränserna är inte alltid lätta att upprätthålla. Allra minst här. Där människorna reagerar lite som de vill och självkontrollen ibland vacklar. Ändå är det inte frågan om någon debattpjäs i vanlig mening. Snarare om ömsinta utsnitt ur några verkligheter som författaren omfattar med ingående empati. Såväl regissören som skådespelarna är med på det tåget och resultatet har blivit en iscensättning som utan att väja för skarpa tonfall, en hel del utlevelse eller ett och annat bråddjup huvudsakligen gör åskådaren lätt till sinnes.

Den som står lite vid sidan av i det här dramat är Crister Olssons Roffe. Han har genom sin hustru visserligen indirekt kontakt med vården. Men hans tillvaro har andra förtecken, när han som nybliven pensionär försöker inrätta sig efter de villkor som gäller för den som inte längre i arbetet har livets stadga. Det är en roll som Olsson fördelaktigt fyller med både en del sturighet, klurighet, inåtvänt lyssnande och vilsenhet av det slag som ligger nära till hands för den som helt oförhappandes har all tid till sitt eget förfogande. Gustav Levin är i rollen som Holger patient på avdelningen. Här äger en skicklig balansgång rum mellan de maniska och de mera uppgivna perioderna. Levin har särskilt god hand med övergångarna och där finns en känslighet i gestaltningen som kan bli riktigt gripande. Därmed blir man som åskådare också starkt berörd vid elchockbehandlingen mot slutet. I den mån Herrault vill väcka diskussion om behandlingsmetoder är det nog här. Men Levin fyller samtidigt rollen med så mycket livsvilja, att det är den sidan hos Holger man minns allra bäst.

Viveca Dahlén har fått den roll i pjäsen som har de tydligaste konturerna. Hon gör Bettan, den ena av mentalsköterskorna. Det inte minst tilltalande är de svagheter som Bettan uppvisar så fort yrkesmasken krackelerar. I den senare påminner hon inte så lite om en gammaldags skolfröken, sträng om än inte alltid rättvis. Hon håller effektivitetens fana högt men visar sig samtidigt vara en person med åtskilliga svårigheter att få fason på sitt eget liv. Den kombinationen förvaltar Dahlén med en hel del sinnrikhet. Så också trätorna med kollegan Anita, anförtrodd Sanna Krepper. Med Krepper får föreställningen en djupdimension som ingenstans annars. Här finns hemligheter och fördolda stråk som når ytan i gester och minspel. Det är också uppenbart att arbetet på avdelningen för henne handlar om mera än att uppfylla plikter. Sanna Kreppers Anita ger på så sätt pjäsen en otvetydig lyftning.

Uppsättningen är ett samarbetsprojekt med Dramatiska institutet och flera funktioner utom skådespelare och regissör sköts av nybakade yrkesutövare. Att de tar tillfället i akt att pröva teaterspråkets möjligheter, är givetvis vad man kan vänta sig. Scenografen Marika Åkerblom har packat fonden full med det mesta av livets nödtorft. En del är både möjligt att dra ut och öppningsbart med allt från förvaringsskåp och soffa till brevlåda, parkeringsautomat och sandbehållare. Kostymdesignern Jenny Nordberg markerar i sitt sätt att klä skådespelarna att föreställningen tänjer på allt vad realism heter. Pelle Åkerström, som är maskansvarig, går på samma linje. Johan Wahlström knyter ihop dessa trådar genom en regi som ger iscensättningen ett lätt absurdistiskt stuk. Det har blivit en från alla håll väl genomförd teaterkväll.