Drömfångarna hade premiär lördag 23 oktober på Pygméteatern i Stockholm.
I morgon, lördag 30 oktober är det Uppsalapremiär på Den lilla teatern.
Pjäsen spelas i Uppsala tom 4 november.
Uppsalabaserade teatergruppen DaCapo har i den nyskrivna barnpjäsen Drömfångarna valt att samarbeta med den charmanta lilla Pygméteatern i Stockholm. En scen vars fokus ligger på dock- och ljusspelsteater. Tillsammans har de skapat en blandform av levande teater och skuggspel, en uppsättning som i morgon, lördag, får sin Uppsalapremiär.
Pjäsen handlar om barnlöshetens sorg. Världens bästa mamma och pappa saknar vad de allra mest längtar efter; ett alldeles eget barn. De drömmer och fantiserar om det framtida föräldraskapet. Men mest av allt väntar de, närmast som på en Godot, på det brev som ska komma med det stora beskedet. En fin gestaltning av adoptionsprocessens våndor. Någonstans i ett avlägset skuggland finns också ett barn som saknar föräldrar, som drömmer och längtar efter en mamma och en pappa. Ska de någonsin finna varandra?
Rune Jakobsson, som också skrivit manus, gör en stundom överentusiastisk stundom deprimerad blivande pappa. Han gör det med en känsla för både komisk och dramatisk timing. Siv Eriksson gör en speedad mor plågad av mardrömmar. Inslagen av dock- och skuggspel, som representerar barnets värld, är visserligen skickligt genomförda men känns mer som fristående inslag än som bidrag till helheten. Även de lite krystade sångnumren känns som onödiga avbrott.
Annars är Drömfångarna en sympatisk liten pjäs. Det handlar om drömmarnas både frigörande och hämmande kraft, hur drömmen om det felfria livet kan bli en tyrannisk illusion, en besatthet. Men också om hur drömmen kan ha en visionär och subversiv potential. Som när Jakobssons pappa drömmer om en man som kan amma, med bröst fulla av saft och bullar. Men i slutänden är ju livet aldrig en dröm, tillvaron kan inte vara perfekt. Således är även Drömfångarna en trevlig, men inte perfekt, föreställning.