"Holland har slavar... Frankrike har slavar... jag vill också ha!"
Så börjar föreställningen, med att en glättigt bortskämd Drottning Kristina tar spexiga selfies med publiken och lägger en beställning på ett par "gosiga slavbarn" hos rikskansler Oxenstierna.
I verkligheten köptes den sista svenska slaven på västindiska Saint Barthélemy inte fri förrän på 1840-talet, men i historieskrivningen kan det än i dag heta att Sverige är ett antirasistiskt (eller åtminstone icke-rasistiskt) land i "avsaknad av kolonialt förflutet".
Med "X" gör Farnaz Arbabi sin första föreställning som konstnärlig ledare för den anrika scenen vid Sergels torg. Det är en resa i rasismens anatomi från Carl von Linnés människokatalog, via rasbiologiska institutet, till fördrivning av romer och rasistiska skönhetsideal.
Anslaget är brett och resultatet spretigt. Delvis i bemärkelsen otyglat och fritt, men också i bemärkelsen ojämnt. Här finns i passager ett redovisande, närmast missionerande tilltal, som inte riktigt finner sin plats på teaterscenen och får "X" att pendlamellan präktig predikan och effektiv gestaltning.
Somligt gör ont. Som när Angelika Prick talar om att kryssa fram mellan ivriga händer som vill ta på hennes hår, liksom för att klappa ett djur eller använda en offentlig handduk. Eller när David Arnesen talar om en mormor som en gång kom till det här landet med ett J i passet: "Säg inte att du är jude. Och nämn inte mitt namn i den där pjäsen."
Annat är hysteriskt roligt. Jeff Lindström vägrar till exempel gå av scenen efter en Louis CK-inspirerad monolog om hur skönt det är att vara vit man – han hör ju hemma där?
Starkast är kanske de verkligt kollektiva inslag som utnyttjar den breda scenens rum; i periferin släpas kroppar över scenen, som kött. Så kan ordnade situationer också plötsligt lösas upp i anarkistiskt kakofoniska tillstånd: Genom upprepning och vokal kollageteknik gestaltas de rasistiska övergreppen, som tillsammans med vardaglig aningslöshet ("Vad kommer du ifrån egentligen?") effektivt ritar ett outhärdligt mönster för vår tid.
Produktionen görs i samarbete med Stockholms dramatiska högskola och skådespelarna Ardalan Esmaili, Maria Salah, Nidhal Fares och (en ovanligt nedtonad) Pablo Leiva Wenger får sällskap av ett tiotal avgångsstudenter, där inte minst Evin Ahmad lovar stort inför framtiden.