Ojämn musikal med komiska höjdpunkter

Rivierans guldgossar handlar om två skrupelfria bedragare på franska sydkusten någon gång på 50-talet. Den ene är en gentleman av klass, den andre en obotlig men charmig slarver. De hamnar av en slump på samma område där de till en början konkurrerar med varandra och slår vad om vem som kan skinna en nyanländ ung kvinna på ett betygande belopp.
Den har vandrat en lång väg från filmversionen från 1988, Rivierans guldgossar. På vägen till scenen har den förvandlats från renodlad komedi till musikal. Lite verkar det som om teatern fick göra en kompromiss. Man har en fullfjädrad komediensemble men inte lika förspä
nt sångmässigt.

På scenen står en stor del av eliten av Sveriges komiker. Robert Gustafsson bildar en perfekt duo med Loa Falkman. De kompletterar och förstärker varandra på ett mycket bra sätt. De riktigt stora skratten är det främst de båda som står för. Gustafsson gör ett antal typiska gustafssonare och där är han världsbäst. Främsta triumfen kommer när han spelar bindgalen degenererad släkting, inlåst i en dunkel källare.
Däremot må han sjunga Peps Persson snudd på bättre än originalet i Allsång på Skansen. Som musikalartist lämnar han en del övrigt att önska.
För Loa Falkman är av naturliga skäl inte sången något problem, tvärtom. Och han är också en mycket bra komediant. Hans spel som tysk låtsasdoktor är värt biljettpengarna bara det.
En rolig överraskning för oss här uppe i Mellansverige är Åsa Fång. I södra delen av landet har man kunnat höra henen i många roller men här är det nästan debut. Hon är en duktig sångerska och perfekt i rollen som den förment naiva och godhjärtade såpadrottningen.
De tre ställer övriga lite i skuggan. Då är det ändå namn som Suzanne Reuter, Per Eggers och Charlott Strandberg vi pratar om. De gör alla en fin insats men kunde ha fått lite mer att bita i.

Ska man göra musikal ska det vara bra musik. Ska man sjunga ska det vara duktiga sångare. Här faller det första i en allmän musikalsmet utan höjdpunkter och vad det gäller det andra är det som sagt ojämnt. Man hade med fördel kunnat strunta i musikaltänkandet. Komiskt håller det tillräckligt ändå. Särskilt är det roligt med blinkningarna till publiken med olika små överraskningar.
På köpet får man dock en hel del snygg dans med en skicklig ensemble. Scenografin är tillika både fyndig, effektiv och påkostad. Det är lite lyxkänsla över hela uppsättningen, med så många på scenen och stor orkester.

Ojämn musikal med komiska höjdpunkter

Rivierans guldgossar är en ojämn musikaluppsättning med några av våra bästa komiska talanger. Björn G Stenberg roades storligen på sina ställen och hade mindre roligt på andra.