Lars Noréns borgerliga åttiotalsdramatik har på senare år fått ett rejält uppsving och har spelats flitigt – inte minst på Stockholms stadsteater.
2011 uppfördes ”Stillheten”, en oförglömlig uppsättning, och förutom Noréns nyskrivna 3.31.93 från i höstas, satte stadsteatern upp ”Demoner” förra året, som tillhör samma trilogi som den nu aktuella ”Nattvarden”.
Pjäsen är ett slags nattlig mardrömsvandring i ett ”Familjehades”, med ofrånkomliga kopplingar och ekon från de tidigare pjäserna, där de båda bröderna, med sina respektive, träffas efter moderns kremering.
I takt med att spriten rinner ner genom deras strupar brakar så helvetet lös och blottar de låsta positionerna. Något som förmodligen upprepats i det oändliga. Natt efter natt, år efter år. Pjäsen går i ett slags evighetsloop i sin tematik av känslokyla och längtan efter närhet med modern som urkälla. Urnan med askan står där i mitten på bordet som ett utropstecken genom hela pjäsen.
Uppsalabördiga Anja Lundqvist är i det närmaste furiös i sin desperation och sin vägran till kapitulation inför makens (en porträttlik Samuel Fröler) känslokyla. Något som också upprepar sig i spegellika scener där den äldre brodern, spelad av en i stora stycken clownaktig Jacob Nordenson, trånar efter, för att i nästan stund förnedra och bespotta, sin fru. Här spelad av en fantastisk Kajsa Ernst som med sin precisa och tillbakahållna spelstil får luften att vibrera.
Det är rysansvärt, och i många stycken svindlande bra, men tyvärr inte på det där ”upplyftande” sättet som Noréns dramatik ändå brukar vara. Visserligen finns de förlösande skratten efter stålbaden och djupdykningarna, men Björn Runges transparanta regi får mig inte att sätta dem i halsen. Den för filmkonsten så typiska mattan av ljud och musik förstärker också det övertydliga. Allt dessutom inringat av Peder Freiijs naturalistiska och småtråkiga scenografi med den klassiska designsoffan.
Det går heller inte att komma ifrån Norén själv, som står där i vägen med sina dagböcker och biografiska fakta, och som numera lägger sig som ett filter över själva pjäsen.
Nej, jag vill inte se Lars Norén framför mig på scenen. Och jag vill heller inte bli skriven på nosen. Jag vill gotta mig där nere i slammet. Rulla mig ren från vardagens banaliteter tills bara essensen av mening och kärlek finns kvar där. Klar som kristall.