Ojämn gangstershow

Mycket kan hända på fem år, inte minst i studentorkestersammanhang. Att behålla profil och musikalisk skärpa genom medlemsbyten kan inte vara lätt. Ska man jämföra Uppsalas studentorkestrar utifrån de gånger de samlar sina krafter till show så hamnar naturligtvis Phontrattarne i kvalitetsmässig topp. Inte minst har de över tiden lyckats behålla en identitet som går långt förbi signaturmelodier och återkommande kostymer, och har inte bara till namnet smält samman showtrupp och musiker till en helhet. V-Dalas Kruthornen och Letta Gardet hamnar ett par snäpp nedanför.Jämför man Kruthornens förra jubileumsshow, 40-årskalaset Cirkus Forti, med årets 45-årsshow på Slottsteatern verkar det som om orkestern har problem — inte musikaliska men med showandet. Jag recenserade Cirkus Forti som en rapp och hejdundrande föreställning, men Dunkelt uppsåt är bara emellanåt fyndig och oftare långrandig. På baren 45:an härskar gangsterbossen Hugo ohotat. Han vill dra sig tillbaka och letar efter en lämplig hårding att ta över "firman" och gifta sig med dottern Ellen. Alla Ellens egna förslag på pojkvänner skjuter han enligt devisen "kan man inte ta en kula ska man inte vara i branschen." Så plötsligt är Ellen omsvärmad av friare, den ene med ros i munnen, den andre med champagne och den tredje avklädd till nätbrynjan.Skådespelarinsatserna är fläckfria och sträcker sig från bullrig fysisk komik till precisa tonfall. Men manus växlar pricksäkra oneliners med longörer, och åtminstone under premiären drunknade mycket av sången i orkesterns skarpa bleckblås. Liksom manus är tempot ojämnt; i bland blir pauserna alldeles för långa och i bland är timingen perfekt mellan orkester, skådespelare och dans.