Det har egentligen ljudit av musik hela hösten på Uppsala stadsteater. På Stora scen har man spelat den nyskrivna popmusikalen Dracula, på Lilla scen kan man fortfarande höra Göran Engman och Carl-Axel Karlsson sjunga hymner till sina mödrar och en stor del av suggestionskraften i teaterchef Tunströms rörande uppsättning av Fanny och Alexander ligger i den stundtals helt geniala användningen av musik (i allt från Bolero till Bowie). Därför känns det på sätt och vis fullkomligt logiskt att höstsäsongen nu blommar ut och avslutas med vad man närmast får lov att kalla musikalernas musikal - Richard Rodgers och Oscar Hammersteins Sound of Music.
För att ro detta musikalskepp i land har man anlitat en av landets mest erfarna musikalregissörer, Ronny Danielsson, som med säker hand skapat en uppsättning som på samma gång är avskalad och oerhört generös.
Det avskalade märks kanske tydligast i den musikaliska inramningen. Här finns ingen orkester, endast två pianister (Sanna Hodell och Arnold Rodriguez) vars enkla ackompanjemang tar bort lite av det där allra svulstigaste och sockersöta som ibland kan göra musikalgenren lite väl svårsmält, men lämnar kvar det som trots allt gör att Sound of Music står ohotad som klassiker - de odödliga och fullkomligt oemotståndliga melodierna.
Även den sceniska inramningen kan i någon mån kallas avskalad. De storslagna österrikiska alperna, som i Robert Wises filmatisering nästan tar andan ur åskådaren, har här förvandlats till enkla, närmast naivistiska, teaterkulisser. Regissör Danielsson och scenograf Rikke Juellund har inte satsat på att skapa trovärdig illusion utan lekar i stället med det uppenbart teatrala. Centrum i Juellunds scenografi är en stor guldmålad tavelram som flyttas (ibland svävande över scenen) och skapar nya rum i rummet.
Att uppsättningen ändå känns så generös, ja stundtals nästan överdådig, har förmodligen främst med den, inte minst visuella, fantasifullhet med vilken uppsättningen genomförs. Det är en föreställning som ser lika bra ut som den låter, som bjuder på lika mycket öron- som ögongodis.
Men Sound of Music är knappast något dramatiskt mästerverk. Det är svårt att bli allvarligt berörd av den. För att inte göra den alltför pekoral, men samtidigt inte heller hacka sönder den med distanserad ironi, krävs en alldeles lagom dos av glimten i ögat. Vilket man verkligen haft här. Ensemblen tillåter sig att ha roligt, utan att för den skull bagatellisera eller svika de karaktärer man spelar.
Frida Modén Treichl är en barnsligt sprallig men samtidigt vän Maria. Robin Keller är som vanligt briljant (och ibland vansinnigt rolig) som den strama Georg. Göran Gillinger är en komiskt slyngelaktig Max. Marianne Mörck är en vis och skönsjungande abbedissa. Barnen är självfallet bedårande, och dessutom riktigt skickliga. Hos dem träder också tydligast fram det som är musikalens själva hjärta - den barnsliga musikglädjen.
Sound of Music har på stadsteatern helt enkelt blivit ett stycke mycket trivsam underhållningsteater, en föreställning som lyser upp och värmer gott i höstmörkret.