Ogripbart och hotfullt på Reginateatern

Det är en mäktig syn som möter publiken i det första verket i Sprak, En kropp är en karta (koreografi Lovisa Tobieson). En glest stickad projektionsduk av åtta kilo lin. Och som en norna sitter Inga-Lill G:son Lindquist och om inte spinner livets trådar så i alla fall stickar tid.
Bakom duken sitter Malin Thun på en stege iförd en gipsad torso.

Det är ett helt nytt verk, liksom de övriga två som ingår i Sprak, men det ger onekligen en känsla av förgångna, det varande och det kommande. För Sprak är ju Uppsala Dansteaters trettioårfest - en fest som gör att framtiden ser ljus ut för kompaniet. En kropp är en karta är en ljus och poetisk koreografi, i motsats till 7 seg - Pas de Sept (koreografi och text Destiny Johannah Bergvall). En skruvad dag på kontoret skulle man kunna beskriva den som. Sju steg till till ett effektivare liv, sju steg till en mer lyckad semester.

Sex dansare som alla gör samma sak - men trots det har en alldeles egen historia att berätta. Mest rörande är Maija Tammelas motarbetade karaktär - det är också hon som berättar historien om mannen som fick nog, mannen som gick upp på det högsta taket i staden.
Efterhand får vi också veta allt om vad man inte får göra som vuxen - allt det där som är roligt att göra - i stället knyter vi handen i fickan. Det är rytmiskt, lite kvalfyllt, som om ingen utväg fanns - men strax efter återförs vi till barndomens lekar.
För hur kul är det att vända papper hela dagen, vänta på bussen, stiga upp på morgonen?

Men den mest obehagliga - med det inte sagt dåliga - koreografin är den sista. I Fire Fire (koreografi Carl-Olof Berg) möter vi ett piano och sex personer i kroppsstrumpor. Anonyma, potentiellt farliga. En kroppsklump som rör sig, sliter i sina lemmar men inte kommer loss. Bergs koreografi får mig att rygga i salongen. Faktiskt bli lite rädd på riktigt - för tillsammans med den lugna musiken blir det just så ogripbart som en hotfull situation kan vara.

Men så: avslutningen gör mig alldeles glad. Fortfarande i kroppsstrumpor står de framför oss på rad och säger namnen på Uppsala Dansteaters medlemmar, går igenom varje föreställning från starten 1979 genom att ge oss en titt på associationer som titlarna på alla verk som satts upp genom åren kan ge. En bättre hälsning från 2009 än Sprak kunde de gångna åren knappast få.

Ogripbart och hotfullt på Reginateatern

Carl-Olof Bergs koregrafi med sex personer i kroppsstrumpor, anonyma och potentiellt farliga får mig att rygga till i salongen. Tillsammans med den lugna musiken blir det just så ogripbart som en hotfull situation kan vara, skriver UNT:s recensent Astrid Claeson.