Oemotståndligt på Lugns villkor

Det är lågt i tak och man har ingen scenvind på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Ändå vågar teaterchefen Kristina Lugn närma sig den mest omskrivna och uppskrivna av alla känslor en smula ovanifrån. Jag har ett flygfotografi av kärleken heter hennes nya pjäs, som hade premiär i torsdags kväll. Den manliga huvudpersonen heter Eldhagen. I överensstämmelse med ett sätt att namnge gestalterna som inte liknar någon annans. Dennes kvinnliga moatjé går kort och gott under benämningen Solveig. Kristina Lugn vore inte den oförlikneliga författare hon är, om där inte dessutom funnes ytterligare en Solveig. Fast hon heter Fuskmocka i efternamn. Den som är förtrogen med Lugns texter både i hennes egenskap av poet och som dramatiker känner igen många av detta författarskaps särmärken. Där finns de mödosamt sammanhållna jagen, som bara med största svårighet undgår att falla i småbitar. Det förekommer ensamheter, självbilder, undertryckta behov, beroenden och bindningar som oavbrutet hotar att gå överstyr. Och där finns den här gången inte minst parförhållanden, vänskapsförbindelser och resonemang om kärleken med sådan fallgropspotential att de var för sig kan få hela livet att lida skeppsbrott. Men tydligare än tidigare är det inte enbart orden som avslöjar sådana risktillstånd. I den nya pjäsen har också skådespelarna tilldelats den grannlaga uppgiften att synliggöra all sprängverkan, som omedelbart infinner sig när språk, kropp, röstlägen och känslor spretar åt olika håll. Ändå slås man kanske allra mest av den försonliga tonen med vilken Kristina Lugn skrider till verket. Inte för inte beskrivs smärtan i termer av ett dagisbarn. Kärleken har fått en egen hemsida. I den visa till musik av Benny Andersson som ingår, glider språket mellan att må bättre och att vara bättre, två upplevelser av självkänsla som hör ihop. Och de lösa bokstäverna, som är beståndsdelar i Sören Brunes scenografi, formar en rebus som när den faller ut visar sig bestå av ordet kärlek. Med en flygmaskin ovanpå som en förklaring till pjästiteln. Det betyder för den skull inte att författaren avstår från att snudda vid tillvarons mera svårbemästrade sidor, som är en av huvudfårorna i hennes diktning. Eller att även i det sammanhanget låta sitt mästerliga fyrverkeri av ordlekar brisera. Så blir avståndet kort mellan strykrädd och skräckslagen. Godtrogen visar sig vara ett förhållningssätt som på något sätt hör samman med otrogen. Och alla ord som slutar på -fall, bland dem dödsfall, har en särskild laddning. Att känslor är överskattade, som föreställningen påstår, stämmer kanske ibland. Däremot knappast hävdandet att "allt jag gör får dålig press". Det gäller i varje fall inte författaren och regissören till den här pjäsen. Om livets bok, talas det i inledningen. Den skall vara vacker, inbunden, kort och lättläst. I den mån uppsättningen avses, är de tre första villkoren väl uppfyllda. Tillgängligheten beror lite på. Däremot har det blivit en rolig föreställning med flödande humor och hög tröstfaktor. Förutom den många gånger lättsamma men alls inte lättviktiga texten är tonträffarna hos skådespelarna lika exakta som följsamma och snabbfotade i detta drama som växlar stämningar i en oavlåtlig följd. Johan Ulvesons fullblodsnarcissist till Eldhagen kniper den ena poängen efter den andra, när han uppträder som sin egen aktör och iakttagare av sig själv på en och samma gång. Det är helt omöjligt att inte falla till föga, när han lyckas få ihop all sin inre villrådighet med en yttre uppenbarelse totalt upptagen av den egna personen och överförtjust i sin egen röst. Kajsa Reingardt som Solveig är den av de bägge som står för markkontakten. Att hon dessutom här och var representerar ett existentiellt allvar med döden som en viktig komponent ger rollen ett mångskiktat innehåll. Ändå finns där också, återgivet med anslående tryckstyrka, mycket av det liv och den lust med överkomliga förbehåll som upptar en stor del av hela föreställningen. Sedan är det en smaksak om man vill kalla den ett flygfotografi eller inte. Bra teater har det blivit likafullt. På Kristina Lugns oemotståndliga villkor.