De är ett omaka par Norman Thayer och hans hustru Ethel. Den varma årstiden tillbringar de i sitt fritidshus vid en sjö hotad av miljögifter, men där lommarna alltjämt skapar stämning med sina speciella läten. Han (80) förbereder sig för livets slutskede, hon (69) vill inte ge upp på länge än. Med fredagspremiär ger Stockholms stadsteater nu Ernest Thompsons Sista sommaren. I Lars Östberghs scenografi är huset uppritat i sina konturer och placerat ovanpå ett trädäck som vilar på plintar. Några dörrar i fonden leder till duschrum och övervåning. Den spartanska möbleringen antyder att det inte är någon åretruntbostad.
Sista sommaren är en pjäs om alltings ändlighet och förgänglighet. Men också ett drama om livsinnehåll och livsvärden. Regissören Hugo Hansén har lagt sin instudering på en lågmäld nivå. Han har lyssnat på allvaret men även skämten och dragit ner volymen på de senare vilket medför att de både hörs och fungerar. Där finns en torr humor, en hel del ironi och självironi som på så sätt ger föreställningen en bitvis spänstig puls. Föreställningen driver med våra umgängeskoder och sätter dem ur spel. Det leder till en rad finurligt och skickligt avlyssnade krockar. Det är i dem uppsättningen får sin främsta charm och en helt egen ton.
Björn Gustafson är den pensionerade professorn Norman, en tvärvigg som i sin kantighet har gett upp allt hopp om framtiden. I stället drömmer han sig bort med hjälp av tidningens platsannonser som om livet egentligen stod vid sin början. Någon försonlighet eller inställsamhet har han inte till övers inför vare sig hustrun eller omgivningen. I stället använder han orden i all deras bokstavlighet och odlar en uppriktighet och ärlighet, där den avsiktliga missuppfattningen blivit en framträdande strategi.
Då är Meg Westergrens empatiska förmåga som Ethel betydligt mera anslående. Utan att hon för den skull ägnar sig åt självutplåning. Det dagliga gnabbet i umgänget vittnar i stället om en samhörighet på djupet med positioner som rymmer både respekt och kärlek. Hos Westergren finns en mjuk ironi fylld med åtskillig värme, som ger stor åskådlighet åt detta lite udda uttryck för själarnas sympati.
Det är när dottern efter åtta års frånvaro återvänder till föräldrarnas sommarställe som cirklarna rubbas i grunden. Dottern Chelsea har såväl oläkta sår som en hel del sorg med sig i bagaget. Men framför allt sin nye fästman och dennes unge son Billy, som lämnas kvar medan dotter och blivande måg reser till Europa. Även om Billy är ett barnbarn till låns, uppstår mellan honom och Norman en vänskap och en närhet, som får åskådarna släppa alla invändningar mot vad som kanske inte är den allra märkligaste pjästext världsdramatiken skådat.
När livsandarna bemäktigar sig den oemotståndlige Björn Gustafson i dessa möten, handlar det om ren och skär lycka. Gustafson studsar runt på scenen och smittar publiken med en överväldigande livsglädje. Det som finns att säga i föreställningen är därmed också sagt. Här kunde Hugo Hansén gott ha rundat av. Hjärtattacken på slutet och tankarna om döden har inte särskilt mycket att tillägga.