Sydfrankrike. En ljusgrön scenbild som efter hand skiftar i andra pastellfärger. Utanför panoramafönstret ett snötäckt bergsmassiv, på avstånd lagom idylliskt. Men skenet bedrar. Döden ligger som en våt filt över föreställningen – och teatern. På scengolvet: småsten väl krattad som på en kyrkogård, som vore hela föreställningen en begravningsmässa, eller en förberedelse inför döden.
Hit, till denna miljö, återvänder författaren Louis, obotligt sjuk, för att till den familj han inte träffat på över tio år meddela sin förestående död. Det är den distanserade mamman, lillasyster Suzanne, brodern Antoine och svägerskan Catherine. Hemkomsten väcker förträngda minnen till liv och upp spelas snart en serie av förebråelser i alla riktningar.
”Inte hela världen?” är den franske dramatikern Jean-Luc, Lagarce mest spelade pjäs. Han dog själv innan den hade premiär, i aids 38 år gammal 1995, och pjäsen hämtar näring ur Lagarces eget liv. Det kanadensiska underbarnet Xavier Dolan vann jurypriset i Cannes senast för sin filmatisering av samma text. Nu framförs den för första gången på svensk scen, i Anja Su?as regi.
Och det är en märkvärdig pjäs – här i översättning av Anders Bodegård – med ett grundackord av kombinerad nervositet och utagerande: rollkaraktärer som upprepar sig, rättar sig, vänder på en femöring, bottnar till synes endast i det riktningslösa. Louis är – både i sin frånvaro och närvaro – navet som river upp sår, katalysator för all ångest, den som familjen gett upp eftersom han renodlat uppgivenheten som livshållning. Men som de innerst inne både älskar och beundrar.
Spelet är stiliserat och hysteriskt uppdraget. Skådespelarna pratar med andan i halsen, tillåts aldrig sätta punkt – eller vila ens i ett ögonblick. Förstärkta av myggmikrofoner framhäver de det krispiga ljudet som ekar i salongen, en rundgång av stelnade maner. Till detta läggs en aldrig sinande källa av distraktioner – i scenbild, rekvisita och koreografi – som ständigt gör anspråk på publikens uppmärksamhet. Dramat får aldrig landa och textens nyanser drunknar i ett överflöd av infall och samtidsmarkörer. Den säregna långrandighet som präglar Lagarces text framkommer bara undantagsvis, som mot slutet av föreställningen, när bröderna får tala mer ostört.
Allra sist tänds ljuset i salongen, dörrarna öppnas och in på teatern sipprar verkligheten 2016 – slutligen en föreställning om att bearbeta sorgen både här och där; skådespelare med både spelade och icke-spelade känslor.