Vacker som en tavla är inledningen av Stockholms stadsteaters uppsättning av August Strindbergs Fröken Julie. Tillika Helena Bergströms regidebut denna fredagsafton. Mitt där på stora scenen står hon, Fröken Julie (Nadja Mirmiran) i bländade vitt mot ett gigantiskt porträtt av henne, liksom kritiskt granskande sig själv.
Så sveper pöbeln in, midsommarnattsrus och 30-talsmusik, som ett slags obegriplig tidsförflyttning och fond till det begynnande dramat. Här nedsänkt som i en krypta i Charles Korolys inspirerande scenografi, i ett källarrum som hantverkarna nyss lämnat. Ofärdigt och rått.
Tyvärr gäller också detta Helena Bergströms regi av dramat där hon skapat en olycklig obalans mellan de båda kontrahenterna Jean och Julie. Här är det Jean, spelad av Björn Bengtsson, som för taktpinnen genom dramat där Julie dansar med som ett stort oansvarigt barn, fri från skuld. Dessutom i det närmsta avsexualiserad. Mycket av maktspelet mellan de båda uteblir därför. Så också passionen och glöden. Det gör att dramat, som vanligtvis karaktäriseras av kampen mellan klass och kön, urholkats.
Det jag saknar mest är klassperspektivet. Detta trots att klyftorna i Sverige idag bara ökar! I könskampen har dessutom Bergström placerat mannen som den allenarådande och allsmäktige. Kvar är Strindbergs förakt för pöbeln som Bergström snarast förstärkt genom att låta den våldta och sätta på varandra, gärna på bordet i åsynen av Strindbergs självt. Till och med gudfruktiga och karaktärsfasta Kristin, (Sofi Helleday) skrevar med bena på bordet i inledningsscenen.
Nej, inget är sig likt. För även om Björn Bengtsson i rollen som Jean dominerar scenen så saknar han desperationen, passionen och den hukande rädslan inför överheten som skapar pjäsens nerv. På samma sätt som Julies fall blir hopplöst platt och intetsägande. Inte heller hon särskilt tagen av sina känslor eller sin drift.
Det Helena Bergström dessvärre gjort med sin perspektivförskjutning är att förminska Strindbergs mångfasetterade pjäs till ett litet relationsdrama.