Nyansrikt om överlevnad

Efter två år på spridda adresser och i olika samarbetsprojekt är Teater Galeasen tillbaka på sin gamla adress, Torpedverkstaden på Skeppsholmen. Ingången sker nu från sjösidan och en stilfull trappa leder upp till foajén, som man delar med Moderna Dansteatern. Första pjäs ut är Metallflickan av den i sitt hemland mycket uppmärksammade romanförfattaren och dramatikern Dorota Maslowska. Föreställningen är utformad som ett med satir kryddat samtidsporträtt av det postsocialistiska Polen utan diktatur. Där friheten kommit i dess ställe.

Publiken får möta kvinnor ur tre generationer som lever var och en i sin egen verklighet. Det handlar om försöken att skapa en nationell identitet och självbild. Och om ett land hemsökt av det mesta av förra århundradets allt elände: krig, nazistisk och kommunistisk ideologi, svält, fattigdom och förnedring. Men också om vad som hänt därefter. Med EU-inträde, de gamla idealens bankrutt och anammandet av konsumtionssamhällets villkor. Det är inte konstigt att man har svårt att få livsekvationen att gå ihop.

Något realistiskt återgivande av livsmönster under sådana förutsättningar är det dock inte frågan om. Sutoda, som svarar för scenografin, har skapat en spelplats som både för tankarna till det Warszawa som låg i ruiner och aska vid anda världskrigets slut och till de scenrum där Samuel Becketts rollgestalter brukar vistas. En väldig grushög dominerar större delen av synfältet. Det är historia, vilsenhet och intighet på en och samma gång. Vad som mest utmärker människornas tillvaro är arvet från det som varit. Och hur detta leder till oförmåga i olika grad till förändringar, trots att möjligheter inte saknas. Regissören Natalie Ringler följer pjästextens surrealistiska spår när hon lyfter fram skeendets glidningar mellan verklighet, minnen, utflykter i fantasins värld och de aningen groteska sidospåren. Men uppsättningen tar också väl tillvara det språkliga överdådet, uttrycksfullt fångat av översättaren Jarema Bielawski.

Gestalterna i dramat personifierar olika förhållningssätt och rollernas bortkommenhet i livskostymer med dålig passform eller som är några nummer för stora. Mormor i föreställningen görs av Inga Edwards i en roll som lever i det förflutna. Hennes liv tog slut när andra världskriget knackade på dörren. Att ständigt upprepa vad som fanns dessförinnan blir för henne ett slags mantra. Men det riktigt gripande hos henne är när hon blir till en sinnebild för Modern Polens lidande och gestaltar ett slags evighetsdimension för alla av krig härtagna länder och folk. Hos Inga-Lill Andersson görs plågan och förtrycket från förr synligt genom ett självförakt, som blivit till en överlevnadsstrategi. Med Annika Hallin får den medelålders generationen ett sinnrikt utmejslat porträtt fyllt av veckotidningsdrömmar och reklamens förljugna idealbilder. Dessutom bjuder Hallin på ett minspel som är ett litet minidrama i sig.

Per Grytt är den nya narcissismen personifierad. Med Sandra Huldt, Metallflickan själv, tecknas de unga polackerna både känsligt och nyansrikt och deras allt annat än lätthanterliga lott att bryta arvet från förr, hitta fast mark under fötterna och trots avsaknad av förebilder skaffa sig styrfart för framtiden. Det är inte enbart ett polskt öde som på så sätt tar form i Sandra Huldts rolltolkning. Det handlar i stället om skickligt gestaltad, mänsklig överlevnadsförmåga över lag. Teater Galeasens nystart på Skeppsholmen kunde knappast ha fått en mera sevärd inledning.

Nyansrikt om överlevnad

Teater Galeasens nystart på Skeppsholmen kunde knappast ha fått en bättre inledning än med pjäsen Metallflickan, skriver Bo-Ingvar Kollberg.