Nyansrikt framförd Norénpjäs

Människans levnad på jorden under ett kort ögonblick av evigheten innan det plötsligt blir afton har den italienske Nobelpristagaren Salvatore Quasimodo beskrivit i en av sina mest berömda dikter. Den ingår i Lars Noréns skådespel Endagsvarelser som med premiär under helgen nu visas på Dramaten i Stockholm. Det är andra gången gillt för teatern med denna pjäs. Uppsättningen 1987 lades ned dagarna innan den skulle möta sin publik.Även vid det förra tillfället var Staffan Roos regissör och Charles Koroly scenograf. Den senare har byggt upp spelplatsen med fonden delvis täckt av speglar. Man kan knappast tänka sig någonting mera emblematiskt för det 80-tal då pjäsens handling utspelas. Under detta decennium ersattes det tidigare dominerande politiska engagemanget med ohöljd narcissism. Självbespegling och självförverkligande, ett ego utan begränsningar eller hämningar placerades i samtidens högsäte.Det är kring ett sådant livsinnehåll Endagsvarelser kretsar, när Lars Norén har kastat om ordningsföljden i siffrorna och 68 blivit 86. Människorna i det här dramat har alla en gång varit mer eller mindre aktiva i den verklighetsbeskrivning med politiskaförtecken som under några år genomsyrade det mesta av i varje fall det medelklassinspirerade samhällslivet. Men nu är detta historia. I stället är var och en inne i en yrkeskarriär. Idealen från förr har förlorat huvudparten av sin dragningskraft.Ändå är det ingen uppgörelse med tvivelaktiga förlöpningar i det förflutna, vilket man kanske hade kunnat vänta sig, som skildras i den här pjäsen. Vad Lars Norén och hans regissör i stället gör är att fylla scenen med tidsstämningar så som de kunde komma till uttryck under det årtionde då Olof Palme mördades, kärnkraftverket i Tjernobyl havererade och Gorbatjov påbörjade den glasnost och perestrojka som ledde till hela östra Europas frigörelse. Det sistnämnda har dock inte lämnat några spår i den här pjäsen. Snarare kan den sägas beskriva de mentala villkor som rådde under den period av väntan som föregick omvälvningen.Det är också i det avseendet Noréns skådespel för tankarna till Anton Tjechovs mest berömda pjäser. De tolkas ofta som förebud till den revolution som komma skulle. Hos Lars Norén är väl perspektivet mera begränsat och beskedligt. I den mån hanspjäs berör öppet politiska frågor handlar det i första hand om besvikelsen inför en socialdemokrati som släppt greppet om sin ideologis kvalitativa aspekter på välfärden.Merparten av innehållet i Endagsvarelser är i stället koncentrerat till familjerelationer, umgäng­es­mönster, parbildningar, barnlöshet, skilsmässor och barn som används som slagträn i olika uppgörelser och vårdnadstvister. Vad som kommer till synes är också en i hög grad fragmenterad tillvaro med brottstycken både ur samhällslivet och ur de enskilda människornas dagliga överlevnadskamp. Mycket är en fråga om kontaktlöshet och oförmåga såväl att nåfram till som att bli sedd av en annan människa. Den konversation som fyller en stor del av föreställningen består mest av lösryckta trådändar, stundens infall och olika impulsstyrda uttryck för bottenlösa behov av bekräftelse.Det saknas varken genomslag av desperation eller panik i den här uppsättningen. Men ändå är det en förhållandevis återhållen föreställning vad gäller utspelen. Så blir det i stället tomheten, likgiltigheten och ledan som mera än något annat genomsyrar förloppen. Som har människorna nått den punkt i sina liv då de huvudsakligen är inriktade på att försona sig med en övermäktig tillvaro. En av de få fästpunkter som står till buds är barnen, något som blivit ett återkommande tema.När det gäller motsättningarna på relationsplanet, antingen de handlar om syskon eller par som lever tillsammans, gör de sig givetvis påminda hela tiden. Men de tillåts aldrig ta över initiativet eller styra utvecklingen. Ändå är det just dessa skärmytslingar på ett återhållet plan som svarar för den dramatiska motorn i den här uppsättningen. Att Staffan Roos lyckats ge dem en sådan behärskad men ändå mycket distinkt och emellanåt även med en hel del farsinslag laddad utformning hör till det inte minst förtjänstfulla med föreställningen.Men där finns också Pontus Gustafssons alkoholiserade journalist som ett exempel på en förtvivlan som oavlåtligt är på väg att ta över livskommandot. Johan Holmbergs Vilhelm, tjänsteman på ud, visar sig däremot ha diplomatiska utförsgåvor även när det gäller existentiella frågor. Thérèse Brunnander som Henriks hustru Elisabeth väljer att hellre kompromissa än att utmana krafter som hon inte rår på. För Peter Engman i rollen som författaren David blir kärleken till dottern Agnes den viktigaste överlevnadsstrategin, medan hans väninna Marieke i Kristina Törnqvists gestalt låter det livsinnehåll som är möjligt att förverkliga avgöra anspråken. Även hos Marie Richardssons Anna finns en liknande avräkning, trots att hon är den som kanske allra tydligast inom sig blivit varse glappet mellan dröm och verklighet.Som i Quasimodos dikt är livs­ögonblicket snabbt förbi och kan användas bättre än till en utsiktslös kamp mot en tillvaro som knappast låter sig talas till rätta. Därmed får de nedskruvade anspråken sista ordet i denna Norénpjäs där Staffan Roos lagt tyngdpunkten vid det smala gränsområde mellan uppgivenhet och desperation som står rollerna till buds för försoning med den egna livslotten. Med de här sex skådespelarnas nyansrika uttrycksregister och förmåga att avtäcka förutsättningarna för en sådan process på snart sagt alla tänkbara själsliga plan, blir det en stor upplevelse att få vara med när detta förlopp har sin gång.