Nya vindar hos Cullbergbaletten

Johan Ingers nya verk är en helgjuten, spännande föreställning som öppnat en ny riktning för den fantastiskt skickliga Cullbergbaletten, skriver Anna-Stina Malmborg.

Cullbergbalettens skickliga dansare i Point of eclipse.

Cullbergbalettens skickliga dansare i Point of eclipse.

Foto: Håkan Larsson

Teater & musikal2007-11-07 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Dimma ligger över salongen. Scenen är mörk frånsett en skarp rund gul skiva högt uppe vid taket. Sol eller måne? På scenens sidor hänger två skärmar, den ena svart, den andra bländande vit. Golvet är täkt av skimrande sotflagor. Ett skarpt fyrsken sveper periodiskt in över scenen från fondens ena hörn. Jean Louis Huhtas elektroniska kompositioner ger suggestiv bakgrund till dansen. Nitton dansare från Cullbergbaletten, 9 kvinnor, l0 män ger under sjuttio laddade minuter en intensiv upplevelse av Johan Ingers koreografi.

Är dansarna i ett gruvhål eller har de nyss vaknat upp efter ett vulkanutbrott? Snart släpper man alla försök till associationer och låter sig absorberas av flödet av skicklig och spännande dans. I verkets början är dansarna mycket självupptagna, individuella och försjunkna i sina egna rörelser. Armarna far som vindkraftverk genom luften, bålen rullar och benen böjs och sträcks ut. Länge står Kenneth Bruun Carlson i fondens ena hörn och utför spastiska bålrörelser. Dansarna rör sällan vid varandra. Svart klädsel dominerar. Kvinnorna har intressant skurna linnen och blusar till de svarta långbyxorna, som hos en del slutar på trekvart. Några av männen har vita skjortor, en har kjol, en annan svart kostym, en sticker av med vit kostym försedd med svarta revärer och svarta ficklock. Carolina Armenta och Johan Inger har kompat om kostymidéerna.

Mitt i stycket hörs en knivskarp smäll. Den runda gula skivan blir vit och ljuset ändras. Det blir mörkt. Point of eclipse, sol-(eller mån)förmörkelsen är nådd. I fondens ena hörn tänds tre skarpa strålkastare som sprider strålar av uppsplittrat ljus över scenen. I det dansar Jermaine Spivey ett fascinerande och uttrycksfullt solo under en stunds tystnad. Från takets ena hörn flödar vitt ljus ner över dansaren som sjunker in i fonden bakom en gardin av horisontellt ställda ljusstrålar. Jens Sethzman visar återigen vilken mästare han är i ljussättning.

Mot slutet formar sig dansarna i grupper, vandrar tillsammans över scenen eller radar upp sig utmed kanterna. Här och där uppstår små kontroverser i form av slagsmål. Det lutar åt ett kollektivt slut på dansverket. Men dansarna troppar av en och en ut i kulissen. Johan Ingers nya verk är en helgjuten, spännande föreställning som öppnat en ny riktning för den fantastiskt skickliga Cullbergbaletten.
Dans
Point of eclipse
Johan Inger
Cullbergbaletten
Dansens hus, Stockholm