Finns det mer stoff att hämta ur Bergmans klassiska könskampsdrama från 1973, numera själv medelålders, när äktenskapet som institution redan haft en backlash med 68-generationen, och blivit återetablerat av livsstilsbloggande åttitalister? Med skilsmässoantologin ”Happy Happy” från 2011 i färskt minne och med Martina Haags pseudofiktiva ”Det är något som inte stämmer” i ännu färskare minne? Uppsala Stadsteater blåste nyligen fräschör i dramat med en slags polyfon iscensättning med lyckat resultat, så visst går det.
I Franciska Löfgrens version, som hade premiär på Teater Brunnsgatan 4 i höstas, har Johan och Marianne bytt roller med varandra. Det är hon som är den självgoda, självskrivne världsförbättraren som lämnar för en yngre förmåga, det är han som är den undergivne, han
som identifierar sig med Ibsens, Nora som blir kvar. Det kan tyckas vara ett ganska simpelt knep att med omvända roller försöka skapa en ny berättelse ur ett välkänt stoff: se så tokiga våra traditionella könsnormer är! När Anna Lyons och Mattias Redbo träder upp på scen är det just med en anda av demonstration av ett experiment – de presenterar sig med sina egna namn och ger korta förklaringar mellan scenerna, som för att påminna om att det som sker på scen är en fiktion.
Någonting intressant händer dock med varseblivningen av figurerna Johan och Marianne när maktdynamiken dem två emellan blir förändrad. Om originalets Johan var för den som tror på jämlikhet mellan könen en tämligen osympatisk rollfigur, så blir denne kuvade Johan, med sin ständiga strävan att vara till lags, någon som man tidvis föraktar. Den nya Marianne, som man annars är van att ömka, blir i denna gestaltning ett monster, när hon raljerande spyr ut sitt förakt för sina egna barn som hon har övergivit. Det är förresten inte det feministiska projektet som har misslyckats, Marianne raljerar också om feminister, deras mensblod och flätade pubeshår. Anna Lyons och Mattias Redbo lyckas spela fram en tvetydighet i parets relation där hat och kärlek glider sömlöst in i varandra, med blandad sensualism och våld.
På vägen förändras maktdynamiken mellan paret när Johan börjar ta kommandot över skilsmässan och samlivet, men hamnar inte i ett ljus av frigörelse, utan av en återerövrad manlighet. I slutändan är det Marianne, passé och ratad av såväl exman som karriär, som återigen blir den övergivna. Det verkar som att hur mycket man vrider och vänder på rollerna så tycks vissa maktpositioner vara hopplöst cementerade.