Under namnet Ibsen 2010 visar Stockholms stadsteater nu tre av den norske diktargigantens sena pjäser. De spelas i följd under helgerna framöver. Föreställningen varar i sex timmar, börjar under eftermiddagen och pågår till kvällen. Det går att se alla eller göra ett val. Nyckelordet är brytningstid och regissören Ole Anders Tandberg filtrerar Ibsens dramatik genom vår egen tids opinioner och värderingar.
Rosmersholm tar sitt avstamp i 1880-talets samhälle, dess tidsanda och frambrytande vänsterrörelser. Via förra sekelskiftet följs spåret sedan fram till våra egna dagar. Åke Lundqvist som den alkoholiserade Ulrik Bredel gör sin entré som en frisk fläkt och blåser liv i föreställningen, innan mot slutet uppgivenheten tar över. Det förflutnas kraft visar sig i all sin obeveklighet hos
Helena af Sandebergs Rebekka West, till det yttre företer hon en frigjord kvinnas alla yttre attribut. Inombords är dock den hemlighet hon bär på hennes ömma punkt.
Byggmästare Solness visar sig vara den pjäs som har flest ålderssymtom. I byggkranarnas tidevarv låter Tandberg spelstilen luta mot fars. Det är de lättsamma tonfallen som överväger med en hel del ironi och parodi. Helena af Sandeberg gör med ömsint gestaltad lyteskomik sin roll som Kaja Fosli till en riktig hjärteknipare. Uppsättningen tar även fasta på det i dramat som har självbiografisk bakgrund, där den från sina Europaår hemvändande Ibsen ser ungdomen som en fara och konkurrent, beredd att ta över.
I Lille Eyolf når kvällen sin höjdpunkt med en kamp på liv och död. Rita Allmers förtvivlan och sorg bakom den till det yttre oberörda masken och hennes totala beroende av maken Alfred fångar Petronella Barker med absolut precision. Och Helena af Sandeberg har hittat en mästerlig exakthet i tonfallen och uttrycksfullast möjliga kroppsspråk för Asta Allmers, förment syster till Alfred.
Spelplatsen är en mot publiken lutande rektangel omgiven av fjordar och fjäll. Det är så kitschigt det kan bli. I Rosmersholm ger detta Erlend Birkelands scenrum gott om plats för idédramat. I Byggmästare Solness blir den övre kanten mot fonden det torn från vilket byggmästaren faller ner. I Lille Eyolf förvandlas golvet till ett litet vattenfall, när Asta Allmers kastar en hink vatten över sin bror, utförd av Jakob Eklund. När hon sedan klär av honom de blöta paltorna frigörs pjäsens erotiska underström. Det finns många sådana symboler och symbolhandlingar i de här iscensättningarna, skickligt tillvaratagna av regissören. En tillagd roll är Beates vålnad i Rosmersholm, som ger texternas dödstema ett tydligt genomslag.
De sju skådespelarna är på något undantag när med i alla pjäserna. Jan Mybrand har god hand med Johannes Rosmers liv under övertryck, där skuldkänslorna efter hustruns självmord i forsen får svara för den dominerande stämtonen. Den devalverade idealismen och tomheten i avslutningen hos Rosmersholm blir uppsättningens viktigaste förbindelselänk till dagens samhälle.
Ida Engvoll i Byggmästare Solness utformar på trots mot pjäsens tidsbundenhet sin Hilde Wangel till den kanske mest dagsaktuella i hela projektet. Här handlar det mycket om en jämvikt mellan könen, där kvinnan är den otvetydigt starkare. Samtidigt har Samuel Frölers Byggmästare inte särskilt mycket emot att låta sig manipuleras av den unga och spännande flickan från vidderna. Sällan har väl hos Ibsen begreppet livslögn fått en mera tvetydig inramning. För allvaret i instuderingen står frågan om konstnärskapets pris, som också det får ett tänkvärt genomslag.
I Lille Eyolf uppträder Ida Engvolls Råttjungfrun i norsk folkdräkt och ger den annars till livets mörkare dimensioner förlagda pjäsen ett sorglöst anslag.
Med Åke Lundqvist i rollen som Eyolf vänder föreställningen blad till dagens barn och unga och deras utsatthet. Lundqvist har här hittat fram till en känsligt genomförd rolltolkning, som gör honom mycket nutida. När Petronella Barkers mamma Rita Allmers ser sonen som en konkurrent om utrymmet i familjen, blottlägger Ibsen ett tabubelagt ämne.
Med Jakob Eklunds sinnrikt utformade och mångbottnade Alfred Allmers återkommer frågan om livets mening, ett av de teman som binder ihop de tre skådespelen. Där finns även inslag som regissören utformat som ett modernt äktenskapsdrama med kontrollbehov, ägandeanspråk och svartsjuka.
Men onekligen ryms här även en mycket fyndig poäng, när de bägge makarna Allmers beslutar sig för att ta byns alla försummade barn i sin vård. Det är Råttjungfrun, fast från andra hållet, och medkänslan får det absolut sista ordet i ett anslående föreställningsprojekt, som spänner över livets flesta skiften.