Nutidsklassiker med fördjupning

Någonstans längs livets väg har Shirley tappat bort sin innersta kärna, sin sanna identitet. Barnen är nu nästan vuxna och hon tillbringar sina dagar mellan hemmets väggar med mannens middagsmat som enda målsättning. En och annan slurk vin slinker ned medan potatisen friteras och hon tänker högt, humoristiskt och aningen bittert. Blev inte livet mer än såhär?
Willy Russells pjäs i monologform från 1986 är ofta spelad, filmatiserad (1989) och älskad av dem som sett den. Den är varmt livsbejakande och handlar om en medelålders hemmafru som finner sitt sanna jag på en semesterresa till Grekland.
I den här versionen är Shirley Valentine döv och rollen är uttolkad av två skådespelare. Gunilla Vestin Wallin gör den på teckenspråk och Sylvia Rauan som talande i mikrofon, försedd med eko och röstförvrängare. Ibland hamnar de i en sorts dialog med varandra, men lika ofta talar Sylvia Rauan bakåt scenfonden och Gunilla Vestin Wallin tecknar berättande utåt publiken.

Jag, som är hörande, kunde därför se de tecknade replikerna med viss behållning. Spelstilen kräver dock sin beskärda del av samspel från sina uttolkare och riktigt väl synkroniserade är inte replikerna än.
Denna speciella kväll krånglade tekniken också. Bildprojektionerna i fonden slocknade och man fick bryta spelet en stund för att fixa det.
Hela första delen utspelas i Shirley Valentines kök med trista tvätthögar, ett gammalt kylskåp och solgula väggar. Sylvia Rauan är klädd som en perfekt husmor från femtiotalet med kläder i samma färg som väggarna, medan Gunilla Vestin Wallin såsar omkring i grå mjukisbyxor och flottfläckad t-shirt.
Andra delens grekiska vågor böljar i mjuka bilder på fonden, medan de solgula köksväggarna nu vikts till sanddyner. Visuellt effektivt och fiffigt hopfällbart som ofta när Riksteatern turnerar.

Föreställningens elektroniska ljudspår går förmodligen de döva i publiken förbi, men för oss hörande är det suggestivt.. Överlag hör denna föreställning till de mer tillgängliga för hörande som Tyst teater gjort genom åren. Det är en snilleblixt att låta huvudrollspersonen spelas av två, att låta hennes inre ström av uppvaknande få gestaltning genom två olika språk.
I applådtacket på Reginateatern förenades hörandes handklappande med dövas handviftande utan att det kändes det minsta konstigt. Rätt fantastiskt att åstadkomma denna känsla av enighet trots skilda förutsättningar med en teaterföreställning.

Nutidsklassiker med fördjupning

Pjäsen Shirley Valentine få en ny och tankeväckande form med teckenspråk som ett av flera uttryck. Susanne Sigroth-Lambe har sett en nutidsklassiker växa.